-

i oo , spemien AN i ära 5 BESKA FRK 46 Ria ala ARS ER RR NE SÖ har gäRymmNRdN NERE ER RANN (RRRRSR AAGE Barr avd UR NE 3 ; ena MI An

AR

ön tås te i i 1 f n Is VY MAKA AR HARE i | RS ' 3 NE 'ä Cell tyg

- 7 Kl Ka.

ASP Lig såren SN stat

TK LEN EVR

RIE $sjärtlv

(vg

fr Vg fä PN ned LEN ER VV FLN Rs 3

bort gå JA

> -

vå Jå

VISKA FESTA Ku AN Åt i

vid fier UNS

ke ST

) NY

ANS UNG

SK RANnT NER (IAEA VALE

A feg ef Jå , Pe LAND JAR ind) LAG tå h HADAR NIA

AM a LULLE SAEER KPOR TU er GEN FYRA ; INGER

ät ; SÅN N ER Nå SL

SR

MN q | PERENNER bal

Digitized by the Internet Archive in 2009 with funding from University of Toronto

http://www.archive.org/details/entomologisktids22ento

C RAL

ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT

NV UTGIFVEN AF

ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM

JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA

SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM

TJUGOANDRA ÅRGÅNGEN

1901

MED 4 TAFLOR

Se

STOCK ORM IDUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERI 1901

INNEHÅLL:

ANDERSSON, JOSEF, Plommonstekeln (Hoplocampa Fulvitornis KLUG) Sid. 57 , Myror såsom skadedjur -i trädgården « (foosnolfoo ft. >» 60 AURIVILLIUS, CHR., Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika. 61! » 113 , Litteratur. - STAUDINGER & REBELS Catalog ul oooosdillon. + 240 BENGTSSON, SIMON, Undersökningar rörande Nunnan (Lymantria Monacha Tin.) å dess härjningsområde i Södermanlands

ochi ÖstersotlandSplan Ar: :E000, +... -v:.subi. SR ELIEL AN > 145 BERGMAN, ARVID; Stynglarv i ögat hos ett barmolombiodotloseesonosn > 70 BoHLIN, KNUT, Två zoocecidier på Laurus canariensis NWNVATSON var.

FAKTORER GS Fen SARARE MI Aa Lr ge Så Sr LME AHA IE MAS ES BorRG, HJALMAR, Anteckningar öfver svenska JVeuroptera oooooooooo- FR AG ENELL, H. G. O. & KNUTSON, KNUT, Revisionsberättelse för 'år

EOS SENS SALE Se oN 28 — BANA sr INte TERS se I tb VAR PRE IE > 105 ELANSEN "EES JA, BMIL ADOLF LÖVENDAE ff. POFtfätt mooooo ooo JRR le vå

— On six species of Koenenia, with remarks on the order

RRGC PAA NO Ajo a pgg sar LO Sr LR BUU SEN AESTOG

HOFGREN, GOTTFRIED, För Sveriges fauna nya Pyralider -.......... ANRSAN

Kongl. Domänstyrelsens skrifvelse till Kongl. Maj:t angående fortsatt bekampande afenamanan ar .LOOÉ--.s.s.ssococ.Eo5en ost ids VRT

LAMPA, SVEN, Berättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen angående

verksamheten vid Statens Entomologiska Anstalt, dess tjän-

stemäns resor m, m. under år 1500 JO PoE rg a En » I

(S. L.) Notiser: Statsanslag till Entomologiska Föreningen

i Stockholm, sid. 62. Statsanslag till Nunnans bekämpande

s. 62, Statsanslag rörande ållonborrarna, s. 63. Skeppsvarf-

flugan (Lymexylon MNavale LL), s. 63. Tallskottvecklaren

(RIOT BR BO I 2r0a tr CELINE G fa SEE SAR AE Na STA En ) 64 , Två af våra för säden skadliga nattfjärilar. Taflan 1 (Ha- [RE SU Ra ANSE LE OCh: SE6085 17) mass ORTER IT20 FLSTASHYCE (Ökar eas. Gras: I) op sss seen rr declsensren » 1136 — — , Notiser: En skalbagge, Bembidium MNigricorne CYLL, jämte några lokaluppgifter af H. MUCHHARDT ssooommsomunouoonooonnn » 142 FE FÖtLOnSkavfannannyadinsektersos oso ee doses sesb ss nåsA sändas > 158

, Notiser: Notorrhina Muricata DALM. och Phaleria Cadave- RAK TA AN LERA SE DEAN rd BA HAN SD a TER NR a NER nen 1 fl >» 160 Rönnbärmalen (Argyresthia Conjugella ZELL.) —ooooosooommon 169

LAMPA, SVEN, Koloradobaggen: åter i. Europa sosse Sid. 70

, ELEANOR ANNE SÖRMDRÖD EP sm AR STR >: TGS — — —, WNephopteryx Similella ZNCK., en för Sveriges fauna ny Pyralid » 248 ÄV STULPPA. soc oa nsst pt or sn AES ENRNESNEEIEENENE KR 2252 MEVES, J., Utdrag ur berättelse öfver en studieresa till Tyskland

BöÖSten "IOOO oas soda ers en sova anno SE SANERAS SEAN NN $ 005 | MJÖBERG, ERIC, Ett utkläckningsförsök --=SC595505605Steeemeees sees +v,I109 — — Sällsyntare Coleoptera. 1. Från Stockholmstrakten oo... » 191 ROMAN; A., Llapalas / Bimäcalatnas) Ii, --=225 500005 ee ee » 166 SAHLBERG, JoHN, Aleocharider insamlade i Polarregionerna af sven-

ska expeditionerna 1883 och 1899 -...oo..--- BESS <a > 167

SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammanträde å Grand restaurant National::den 27 April Urgöor 5551 e oem asesgs » 108

, Utdrag ur berättelsen till Kongl. Landtbruksstyrelsen angå-

ende en med statsanslag företagen resa till världsutställnin-

gen: 1 Paris: I 000 pvssodl decor fatgs ss AA SA EN > "TÖI STRAND, EMBER., Zrichoptera og Weuroptera Planipennia samlede av » 93 — — , For Norges Fauna nye Staphylinider: og-Apioner .........--- »- 1143 TRYBOM, FILIP, Entomologiska Föreningens sammanträde å Grand restaurant National den -:23 februari IO9OL-:- sco » -IO3 , Entomologiska Föreningens sammanträde å Grand restau- rant National den 28: september 190r, = peers >> k87 TULLGREN, ALBERT, Chelonethi from Camerun in Westafrica col- lected "by-d:r (YNGVE SJÖSTEDI f- ---=c8 "5 TESS See » 97 , On LIxodes arenicola FEXCHWATLDI-0- 25055 008E0 00 > ATO2 WARLOE, H., Nye Skandinaviske -Hemiptera Heteroptera..=..........-- 00 144 WESTERLUND, JOHN AGARDH, Ronnebytraktens Pseudoneuroptera. I. Ödonrala: vassa d a dee EL ee AE ER SEN EN AS EA fr

BERÄTTELSE TILL. KONGL. LANDTBRUKSSTYREL- SEN ANGÅENDE VERKSAMHETEN VID STATENS ENTOMOLOGISKA ANSTALT, DESS TJÄNSTE- MÄNS RESOR M. M. UNDER ÅR 1900.

Den öfver hufvud taget tillräckliga nederbörden under som- marens förra del hade som vanligt det goda med sig, att grö- dan af de odlade växterna blef riklig inom de flesta delarna af landet, utan att i nämnvärd grad angripas af skadeinsekter. FEj en gång de för rotfruktplantorna vårtiden så fördärfliga jordlop- porna läto mycket tala om sig, då nämnda växters späda blad fingo spira och tillväxa utan att förstöras genom dessa små, men matfriska skalbaggars mellankomst. Som man vet, är van- ligen all fara förbi, sedan plantorna uppnått en viss storlek. Senare har blifvit bekant, att bladlöss svårt härjade på ärtfälten i vissa delar af Östergötland samt ä Gotland.

Den enda insekthärjning af större betydenhet, som under året ägt rum, är den Nunnan (Lymantria Monacha L.) fortfarande åstadkommit i Södermanland och Östergötland. Att denna härj- ning ej så snart skulle afstanna eller kunna stäfjas, var visserligen att vänta, oaktadt de kraftiga och omfattande åtgärder mot den- samma, som genom Domänstyrelsens försorg blifvit vidtagna; dock måste dessa, mänskligt att se, i hög grad hafva bidragit till min- skandet af individantalet samt i viss mån till förekommandet af en än mer vidtomfattande och hastigare utbredning till angrän- sande landsdelar. Genom nämnda åtgärder har dessutom en annan sak af ej ringa vikt delvis ernåtts, nämligen den, att härj- ningens följder, genom tillgodogörandet i tid af de angripna trä- den, blifvit mindre förlustbringande, än eljest kunnat blifva fallet.

Entomol. Tidskr. Årg. 22, H. 1 (1901.) I

NN

ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

Löfskogsnunnans (Ocneria " Dispar 1.) massuppträdande synes däremot med ens blifvit stäfjadt, åtminstone för denna gång, i det att individantalet genom utrotningsarbetet kunde nedbringas till det normala. En undersökning inom de 1898 härjade om- rådena i Småland och Blekinge samt angränsande trakter, som nu i juli månad utfördes, synes hafva fullkomligt ådagalagt detta glädjande förhållande. Men man får dock ej invagga sig i säker- het för framtiden, ty de orsaker, som gifvit upphof till den förra härjningen, kunna när som hälst åter göra sig gäl- lande, och det vore olyckligt, om man då ej vore beredd att motarbeta dem i tid. Undersökningar genom sakkunnig person torde därför enligt mitt förmenande böra verkställas allt som oftast, på det man ej liksom förra gången skall öfverrumplas af skadedjuren. Önskligt vore emellertid, om befolkningen i de delar af de båda landskapen, eller kanske häldre inom hela Blekinge och södra Småland hade ögonen öppna och genast anmälde, om fjärilar eller larver någonstädes blifva allmänna, samt sände prof på. djuren till Entomologiska Anstalten för att undersökas.

En annan farlig skadeinsekt, Kornmyggan (Cecidomyia Destructor SAY.), som äfven år 1898 åsamkade de talrika korn- odlarna på Gotland betydande förluster, synes med ens upp- hört att uppträda förhärjande, åtminstone hafva inga under- rättelser om en förnyad härjning ingått till Anstalten. Den sist- nämndas korrespondent på Gotland, förvaltaren af Aktiebolaget Martebomyrs egendom, Skäggs i Vestkinde, herr R. WEDIN, skrifver, att han »å flera ställen sett efter exemplar af kornmyg- gan, men icke lyckats finna något».

Någon undersökning från Anstaltens sida rörande förhållan- det har ej blifvit påkallad i år, ej häller kunnat äga rum, eme- dan resor åt annat håll upptagit en stor del af assistentens tjänst- göringstid, och de dagliga göromålen vid Anstalten, hvilka årli- gen tillväxa, lägga hinder i vägen för undertecknad att vara borta längre tid än högst ett par dagar åt gången.

Orsaken till detta kornmyggans försvinnande är svårt att tillfyllest förklara, isynnerhet då man ej haft tillfälle att på platsen följa härjningens förlopp och göra nödiga iakttagelser. Att de föreskrifter och råd, som muntligen eller genom platstid-

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 3

ningarna lämnades, ej bidragit särdeles mycket därtill, är tämli- gen antagligt; ty om en landtbrukare rättat sig därefter, återstå troligen nio, som ej åtgjordt det ringaste. Så är åtminstone van- liga förhållandet. Man torde alltså böra tillskrifva parasiter, sjukdom eller vinterns beskaffenhet förnämsta anledningarna till det glädjande förhållandet, att kornmyggans härjning blef af så kort varaktighet. Men äfven i detta fall får man ej tro, att all fara äfven för framtiden är öfverstånden.

Fastän det sett ut, som om skadeinsekterna i allmänhet före- funnits i mindre antal i år än vanligt, må i förbigående omnäm- nas, att uti ett litet prof, som insändes från grefve G. HaAMIL- 'TONS egendom Hjelmsäter i Västergötland, bestående af skadade blad och kvistar af diverse fruktträd, ej mindre än 15 olika arter af skadeinsekter anträffades.

En kunnig och högt aktad jordbrukare yttrade för några år sedan, att det kunde behöfvas en praktisk entomolog inom hvarje län, och detta uttalande synes nog öfverensstämma med verkliga förhållandet, isynnerhet hvad Gotland beträffar, där svåra insekt- härjningar, förnämligast å de vidsträckta, odlade myrarna tyckas vara mer allmänna än annanstädes inom landet. Det kan ej be- stridas, att sådana härjningar mången gång skulle kunna omintet- göras eller åtminstone mildras, om man i god tid upptäckte skade- insekternas närvaro och tendens att föröka sig starkare än van- ligt, och redan då komme att vidtaga en lämplig ändring af växtföljd, brukning, sådd etc. eller ökade växternas motståndskraft genom öfvergödslingar. Detta sker dock under närvarande förhållanden blott högst sällan, emedan jordbrukaren ej ens märker skadegö- rarnas närvaro förr, än hans åker ligger sköflad. Då kan likväl föga eller intet göras för den gången, och förlusten är oåterkalle- lig, äfven om råd och biträde från Anstalten skulle sökas och erhållas. Denna institution kan ej räcka till för årliga undersök- ningar öfver allt, där sådana äro nödiga och borde äga rum. En jordbrukare eller någon annan inom ett län boende, som kände till de mer vanliga insekterna och hyste intresse för saken, skulle i vanliga fall kunna göra stor nytta genom årliga iaktta- gelser öfver skadeinsekternas uppträdande därstädes och ge- nom att, då så behöfdes, ställa sig i förbindelse med Anstal- ten för att erhålla nödiga upplysningar. Ersättningen till en

4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1001.

sådan för hans arbete borde ej blifva särdeles betungande. Största svårigheten torde bli, att under närvarande förhållande erhålla därtill lämpliga personer, som hyste nog stort intresse för den praktiska entomologien.

Omnämnda Anstaltens korrespondent på Gotland skrifver ytterligare rörande insektförhållandena därstädes: »att dess bättre inga skadeinsekter hvarken här vid egendomen eller från andra orter af ön försports under sist gångna vår, sommar och höst. — — På rapsfälten syntes några enstaka Rapsbaggar, men ej i den myckenhet, att de kunna tillskrifvas någon inskränk- ning af skörderesultatet». På ön rådde stark torka, hvilken å mellersta delen nedpressade skörden ganska betydligt.

En annan korrespondent, från Malmöhus län, herr d:r HANS TEDIN, Svalöf, skrifver den 13 december: »Några insektskador har jag hvarken förut i år eller nu hört talas om. Det enda, som är mig bekant, är Cassida Nebulosa's uppträdande på Allm. Svenska Utsädes-Aktiebolagets betfält samt en liten Z/hrips-larvs skadegörelse å vickern», Efter återkomsten från en några dagars resa, »voro larverna försvunna. Det hade under tiden regnat mycket, och jag är böjd för att tro, det regnet hade någon skuld i larvernas försvinnande».

En tredje, £. d. jägmästaren O. G.: NORBÄCK, boende vid Arvika, anför i bref af den 3 december ungefärligen följande: »Den långa, varma hösten har gynnat i hög grad larverna till Sädesbroddflyet. Troligen hade de varma somrarna 1899 och i år i hög grad gynnat dessa flyns fortplantning, ty larver däraf uppträdde här i tusental. Från gräslindorna vid dikeskanterna synas de utvandrat till de nysådda åkerfälten, så att man på ett och annat ställe måste så om senare. Om min råg kan jag godt säga, att hälften är uppäten, men då jorden är i hög växtkratt, tror jag ändock, att de kvarvarande rågstånden komma att grena ut sig så betydligt, att ingen nämnvärd skillnad i skörd uppstår, hälst som min rättare under min bortovaro med maskin sådde ut 94 liter i stället för 73; men i anseende till maskfratet var detta en ren fördel. En massa kråkor, som i svärmar ge- nomsökte rågfältet efter harfningen före och efter sådden, ploc- kade nog bort ej så få, tänker jag».

Angående de insekter, som under året varit föremål för

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 5

undersökningar och råds meddelande från Anstaltens sida, komma upplysningar att längre fram lämnas under afdelningen »Tjänste- männens resor» samt vid omnämnandet af hvar och en insekt särskildt, som på ett eller annat ställe påkallat uppmärksamhet.

Tjänstemännens resor.

Undertecknad fick ej tillfälle att företaga mer än en resa, nämligen :

Till Skepparviken å Vermdön, enligt särskildt förord- nande af Landtbruksstyrelsen, för att undersöka verkningarna af fruktträdens besprutning mot den farliga parasitsvampen Monilia Fructigena, som därstädes allvarsamt härjat under flera år. I "tre somrar hade 'en vätska, bestående af kopparvitriol, kalk och vatten (bordeauxvätska) användts, utan nöjaktigt resultat. Nu åter hade från Anstalten lämnats för ändamålet s. k. koppar-socker- kalk, ett tyskt fabrikat, som har den fördelen med sig, att det lättare kan tillblandas i vatten, samt har större varaktighet.

De på våren och försommaren verkställda besprutningarna med sistnämnda ämne, syntes hafva gjort lika dålig verkan som det förra: ty de nu behandlade träden voro angripna af svampen lika mycket som de, hvilka icke besprutats, och ett var mycket illa medfaret och såg högst bedröfligt ut.

Herr H. ÖRTENGREN, boende på Helmershus vid Tomarp nära Kristianstad, som har den kanske största fruktträdgårdsan- läggning i landet, hvilken en tid varit mycket besvärad af denna svampart, har äfven och i större skala pröfvat besprutningsmeto- den, och kommit till samma resultat rörande dess verkan på Monilia. På en del andra parasitsvampar har bordeauxvätskan däremot visat goda resultat. Hans försök beskrifvas i en upp- sats, som är införd i Kristianstads läns Hushållningssällskaps Tidskrift för år 1900 och kan köpas som separat i bokhandeln för 50 öre, Dess titel är »Om Fruktträds besprutning mot svam- par och insekter». Innehållet är af den beskaffenhet, att det

6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

borda läsas, i första rummet af hvarje idkare af fruktträdsodling i större skala.

Det är icke alls osannolikt, att förut nämnda medel mot svampar äfven skall visa sig verksamt mot Monilia Fructigena, om man blott kan få reda på rätta tiden för dess användande. Det vore i sanning en stor uppgift för en kännare af våra para- sitsvampar att utreda detta, hvilket helt naturligt ej kan ske, utan att först i detalj studera denna svamps uppträdande och utveck- lingsbetingelser, för att sedan med hopp om framgång experi- mentera med utrotningsmedlen. Ännu synes dock ingen kvalifi- cerad person i vårt land hafva allvarligt tagit itu med denna sak, och så kommer kanske att fortfara, om icke en statspomologisk anstalt blir inrättad, där äfven parasitsvamparna kunna få en målsman, som kan använda sin förmåga och tid nästan uteslu- tande på denna, för våra fruktodlare så ytterst viktiga sak. Kan icke botemedel upptäckas, eller om naturen själf ej kommer till bistånd, synes den tid ej vara aflägsen, då fruktodling hos oss blir mycket vansklig om icke omöjlig; ty parasiten utbreder sig allt vidare och är redan, om ock sporadiskt, till finnandes från Skåne ända upp 1 Mälardalen. Hvilken stor fara den medför kan hvar och en inse, som varit i tillfälle att år efter år be- vittna dess framfart, ej allenast på astrakaner och andra äpple: träd, utan äfven på päron- och körsbärsträd.

Assistentens resor hafva varit sex, och lämnas här en sum- marisk redogörelse för dem efter de berättelser, som afgifvits till rekvirenterna eller Landtbruksstyrelsen.

1. Till Kristianstads län den 17 maj.

Under våren 1899 ägde i södra Sverige den egentliga ållon- borresvärmningen rum. Inom Gärds härad af Kristianstads län förekommer dock, som kändt, svärmning af en ållonborrestam ett år senare, hufvudsakligen, eller på en del ställen nästan ute- slutande bestående af Kastanieborren (Melolontha Hippocastani F.), hvars uppträdande i år alltså var att förutse. På uppdrag från Kongl. Landtbruksstyrelsen, till hvilken skrifvelse i ämnet genom Kon. Befallningshafvande från länets Hushållningssällskap ingått, anträddes, då tiden för ållonborrarnas framträdande bör- jade nalkas, en resa genom nämnda härad för att meddela upp- lysningar vid insamlingsarbetet och tillse, att detta ej någonstä-

NE SES SET

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. Fi

des försummades. Resan ställdes först till Färlöf för att där in- vänta gynnsam väderlek.

Vid ankomsten till Skåne var temperaturen ännu sval, och några ållonborrar märktes icke. Den 19 maj var kall och blå- sig, med på middagen frambrutet snöblandadt regn från den full- ständigt molnhöljda himlen. Lönnarna stodo dock redan i blom- ning, päronträden hade utslagna blommor och syrenerna rätt stora blad. Äfven följande dag var ganska kall, och tidigt på morgo- nen föli något snö, hvarefter solen bröt fram för att snart skym- mas af täta moln, hvarur ett starkt hagelblandadt regn nedstör- tade. Vid resan genom Gärds härad den 21 i samma månad rådde ännu ganska låg temperatur, med blåst och regnskurar.

Under denna färd visade det sig, att intresset för ållonbor- rarnas bekämpande var vaket, i det att anslag, antingen fixa, men i så fall ganska stora, eller obegränsade redan voro bevil- jade på alla besökta ställen utom i Köpinge, där kommunal- nämndens v. ordförande emellertid snarast möjligt skulle utlysa sammanträde för sakens ordnande. På flera ställen betonade kommunalordförandena insamlingens tydliga gagn, att svärmarna, sedan denna börjat, varit 1 ständigt aftagande, och ansågs densam- ma med kraft böra fortsättas. Ej utan svårighet hade det lyc- kats kom.-ordföranden i Sönnarslöf, förvaltaren C. CARLSTRÖM å Borrestad, att få anslag beviljadt, hvilket emellertid på hans kraf- tiga förord slutligen bestämdes till 1,400 kronor. Själf hade herr CARLSTRÖM genom föregående insamlingar blifvit fullt öfvertygad om desammas stora gagn, då endast vid Borrestad förlusten un- der sista härjningsåret varit lågt beräknadt 5,000 kronor mindre än under föregående sådana år.

Den 22 maj inträdde första varma, ehuru något blåsiga dag. Emellertid började på f. m. den ena ållonborren efter den andra flyga förbi, och under besök i en vid Degeberga varande yngre tallskog, som planterats på därvarande sandkullar, sågos de allt oftare. Vid några nedanför sluttningen stående hagtornsbuskar, synnerligen omtyckta af ållonborrarna, hade en del slagit ned, hvilken dock till 81 92 utgjordes af hanar. Sedan dessa bort- plockats, infunno sig nya på samma buskar. Dessa voro till ännu större del hanar, nämligen till 92 2. Bland några hundra granskade befann sig endast en Melolontha Vulgaris L., alla

S ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1001.

de andra voro JM. Hippocastani F. Sedermera sågs dock här och hvar en MM. Vulgaris och under en vid det tämligen när-

belägna Bökestorp företagen plöjning anträffades endast denna

art, dock i ringa mängd.

Kvällen var lugn och rätt varm, hvarför svärmning var att förutse. Vid half niotiden gick jag därför upp på en af de sand- kullar, som bilda byns omgifning, för att iakttaga svärmningen. På ditvägen visade sig en och annan ållonborre surrande förbi med stor hastighet. Strax före kl. 9 började skarorna af kring- svärmande ållonborrar att hastigt tätna. Sittande nedanför kul- lens topp observerar jag dessa växande skaror, och snart ter sig en tafla, sådan man inom insektvärlden sällan får se. Från alla håll tillströmma 1 den lugna kvällen ödesdigra massor af ur jor- den framkomna ållonborrar, och luften genljuder af ett doft brum- mande. Några af kringliggande kullar voro beklädda med tall — och längst bort en löfskog — och mot dessa drogo ållon- borrarna bort, ofta rakt på dem. Inom kort stryker en sval vind fram öfver kullarna, och strax glesna svärmarna för att efter om- kring 20 minuter nästan hafva försvunnit.

Följande dag voro nämnda hagtornsbuskar formligen öfver- sållade af ållonborrar, hvaraf ganska många i parning. De ut- gjordes till 33 & af honor. Äfven ållonborren (Melolontha Vulgaris) hanar och kastanieborrar (M. Hippocastani) honor anträffades i parning, ett för öfrigt ej sällsynt förhållande bland de två skilda arterna. En del honor hade redan ganska utbil- dade ägg. Endast få exemplar af M. Vulgaris sågos för öfrigt.

Den 23 maj sades ållonborrarna hafva svärmat ganska myc- ket vid Borrestad, och då jag följande dag undersökte trakten, fanns det rikligt af dem i träden. Ännu allmännare anträffades de vid Vidtsköfle, där björkar, som utmed vägen stodo utanför tallskogen, voro rikt besatta med dem, något som än mer var förhållandet i en närliggande trädgård, där i synnerhet de träd- artade hagtornsbuskarna nästan dignade af dem. De fråssade här lifligt på knoppar och späda blad, efterlämnande på dessa sina svartgröna exkrementer. Af 300 undersökta exemplar voro 30 proc. honor. I det duskiga vädret voro de tröga, men lyfte dock till flykt en efter annan, då de nedskakades från blad- verket.

j |

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. &

Då ållonborren skall flyga, äntrar han upp på något upp- höjdt föremål, ett grässtrå, en kvist e. d., skalvingarna öppnas något, hvarefter luftsäckarna börja fyllas under liksom flämtande rörelser. Antennerna (pannspröten) äro utspärrade, och hufvudet röres in och ut, så att det glatta, svartglänsande bakhufvudet, som eljest döljes under halssköldens rand, växelvis blottas. Äfven halsskölden följer med vid dessa rörelser. Därpå sträckas skal- vingarna hastigt ut, bakvingarna sättas i hastig rörelse, och under ett doft brummande ljud höjer sig ållonborren nästan rakt upp för att sedan styra bort. Hanarna äro lifligare och lyfta raskare till flykt än honorna. Är vädret vackert, söka nedskakade ållon- borrar snart att flyga bort, under det att en del borrar sig ned i jorden eller gömmer sig under mossa och dylikt.

För att erhålla direkt från jorden tagna ållonborrar, som ännu ej ätit eller parat sig, för undersökning vid Entomologiska Anstalten, vände jag mig till förvaltaren, herr C. CARLSTRÖM i Borrestad, hvars ägor varit mycket besvärade af ållonborrelarver. Med största tillmötesgående lät herr CARLSTRÖM anställa plöjningar på de förr svårt angripna fälten, men under det att förr vid sådana plöjningar ållonborrar massvis lågo i fårorna, hade deras antal genom föregående flitiga insamlingar nu sjunkit till den grad, att det åtgick nästan en eftermiddag för att erhålla omkring en liter. Först skedde plöjningen på ett fält, som äfvenledes förr varit mycket angripet af ållonborrelarver, där hästar och redskap redan funnos till hands, men här blef resultatet så klent, att det ej lönade mödan att fortsätta. Den 26 maj började insamlingen på Borrestad, och inlämnades då öfver 300 kilogram. De döda- des här med ånga, hvilket är ett utmärkt sätt, där sådan kan erhållas. ' Under ett från mejeriet utgående, mot marken vinkel- böjdt rör ställes en tunna, försedd med ett i midten genombor- radt lock. Ållonborrarna kastades i tunnan, ett löst järnrör stacks genom lockets hål, ned mot kärlets botten, och gängades upptill fast vid det nedskjutande ångröret. Därefter påsläpptes ånga, som inom kort dödade djuren, hvilka kastades i en vagnshäck för att sedan läggas 1 kompost. Omkring 10 procent voro ållon- borrar (JM. Vulgaris), de öfriga kastanieborrar (JM. Hippocastani).

Den 28 var en varm, solig och tämligen lugn dag, hvarför ållonborrarna voro i liflig rörelse. I bokskogens kronor mullrade

IO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

ett doft brummande af de kringsvärmande insekterna, och öfver åkrarna drogo de fram en efter annan för att byta om foderplat- ser, ty alla de jag undersökte hade tarmen full med föda, hvilket visade, att de ej direkt framkommit ur jorden. På aftonen skedde utfärd till ett af de större fält, hvarifrån ållonborrarna plägade komma upp. Mellan kl. half nio visade sig en del, både hanar och honor, af hvilka rätt många fångades. Alla, utan undantag, hade emellertid föda i tarmkanalen, och kommo sålunda ej direkt upp ur jorden från vinterplatsen.

Så långt tiden medgaf under det jämförelsevis korta besöket på området, anställdes undersökningar angående det relativa tal- förhållandet mellan hanar och honor under svärmningstiden. Dessa undersökningar, som gjordes i början af svärmningen, mellan den 22—28 maj, visa, såsom af följande tabell framgår, att honorna då nästan alltid voro hanarna underlägsna i antal!

Den 22 maj 100 ex. = 18 proc, honor] : 19. 2 honor 22 » » IE RO » » if

1 Till ungefärligen enahanda resultat har äfven undertecknad kommit vid de många undersökningar af minst en liter ållonborrar för hvarje gång, som företagits i Skåne och Halland under de flesta föregående svärmningar ända från år 1887. Den ena dagen voro hanarna talrikast, den andra honorna, och detta så godt som under hela svärmningstiden. Undersökningar gjordes å partier, insamlade vid olika tider på dygnet, utan att resultatet blef nämn- värdt annorlunda. Alla uppgifter, som förekommit i tryck, hvilka sökt visa, att honornas antal dag efter dag successivt tilltager och hanarnas tvärtom, torde alltså bero på tillfälligheter och för obetydligt undersökningsmaterial. Om honornas antal den ena dagen synes vara relativt mindre än hanarnas, har jag trott mig kunna förklara detta sålunda, att de förra aftonen förut i större mängd lämnat träden för att i jorden å de omgifvande fälten söka hvila eller åt sig utse passande lokal för äggläggningen. Nästan alla från träden till fälten flygande individer, som på aftonen fångades, voro honor, och ingen sådan hade mogna ägg förr än mot svärmningens slut. Vore det verkligen så, att under första svärmningstiden de flesta individer äro hanar, och a't mot slutet honorna vore vida öfvervägande, borde, som det kan tyckas, insamlin- gen ske med största ifver och eftertryck de sista svärmningsdagarna. Så torde dock ej vara förhållandet. Att börja insamlingen sent, blir i alla fall ett fel, alldenstund ållonborrarna strax efter uppflygningen hålla till på i närheten växande buskar, enstaka träd eller ytterst i löfskogsbrynen, där de lättare kunna fångas, än då de hunnit spridas på träden inuti skogsbestånden, hvilket sedermera sker. SEE |

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. IST

DEN 2emajoO0LBX == SS PIOC: HODOT FANOR 1 UPN » 205809 honor: » 2 3 » 2 » = 3 9 » » FTITIE AT ER, » NnteE=sAG » » Pokc2 Fur =T2 » » 3053 Nr RNONOT:

» 24 » » » == 20 » »

» 25 » » > = 3I »

32124 RONÖF

26 » TEE ENS » » SAN eg hONOr;

STOR kt 0 ETS » SAG »

32 LAENON OR:

Få

A'O,16r 26. NONOT:

Yv N

[AN

Yv

Å

fÅ

I

I

in

Ne

Vv

— — — —— — —— — — ——— --?7>>— —-

Vid Borrestad anställdes några undersökningar, huruvida barr- trädplanteringarna angrepos af de svärmande ållonborrarna. Här och hvar anträffades också några ållonborrar på de små gre- narna, och de unga blomsamlingarna och späda skotten voro någon gång afgnagda, men någon skada i egentlig mening kunde ej konstateras. Som i en föregående berättelse af prof. LAMPA blifvit anfördt, har den förmodan blifvit framkastad, att ållon- borrarna borde kunna utrotas i en trakt, om där varande löfträd ersattes af barrträd, då de ur jorden till fortplantning framkom- mande ållonborrarna, ur stånd att lifnära sig af de senare, skulle förgås af svält, utan att hafva bragt till mognad de i dem va- rande äggen. För att närmare undersöka, huru härmed kunde förhålla sig, insläpptes den 2 juni vid Entomologiska Anstalten 7 st. från Borrestad medförda ållonborrar i en bur, hvari en om- kring 25 cm. hög granplanta växte. Strax efter det de inkom- mit, uppåto de något litet af ett nytt skott. Den 4 voro två nere i jorden; de andra sutto kvar på grenarna och hade ätit något utaf de öfversta, omkring 2 cm. långa, nya skotten. Ett af dessa var afätet längs undersidan, utom i själfva spetsen, under

12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

det att en del sidobarr samt öfversidans alla barr sutto kvar. Ett närsittande skott hade några få barr afätna; eljest var hela plantan oskadad. Den 7 lågo tre ållonborrar döda på jorden; en hona och en hane sutto till större delen nedborrade i jorden, men äfven dessa voro döda. En hona satt ännu, ehuru föga liflig, på grenarna af granplantan. De dödas tarmkanal var hop- sjunken, och äggen i honorna helt ringa utvecklade. I en när- stående bur, där de insläppta ållonborrarna fodrades med löf, voro desamma vid denna tid krya. Den 13 upplyftes plantan ur jorden och undersöktes. Den sista honan låg vid rötterna död, men i jorden anträffades 21 ägg. "Trots det att hon lefvat i fångenskapen af barr, hade hon haft kraft att utveckla äggen. Därvid är emellertid att märka, att dessa exemplar tagits på trä- den i det fria, och honan i fråga kanske dessförinnan redan ätit så mycket, att hon kunnat uthärda svält så länge och ändock fått äggen utvecklade, ty någon vidare näring hade hon ej genom de få afgnagda barren kunnat erhålla. Att ållonborrarna med uteslutande barr som näring skulle kunna utveckla mogna ägg synes därför icke troligt. Af prof. LAMPA 1891 anställda försök gingo i samma riktning. Om ållonborrarna under svärmningen sålunda ej kunna lefva af barr, månne de i sin nöd, om löfträ- den bortskaffades, skulle kasta sig öfver klöfvern eller den gröna säden? För att pröfva det förra insläpptes två par den 2 juni i en bur med en växande klöfvertufva. En af dem började snart äta af klöfvern, men upphörde därmed, sedan han ätit ur en liten bit af ett blad. Den 4 voro bladen här och hvar sönderätna, stundom större delen af bladskifvorna. Den 7 voro de två ha- narna döda, men honorna sutto ännu, ehuru tröga på stjälkarna. Den 11 satt en hona fortfarande och åt på bladen; den andra var i jorden. Följande kväll var den förra ganska liflig, och klöfvertufvan var nu rätt illa medfaren. Den 13 undersöktes jorden, utan att några ägg anträffades, och några dagar därpå dogo honorna. Samma blef resultatet med unga hveteplantor. Ehuru ållonborrarna således onekligen åto ej så ringa af både klöfver och späd säd, är det därför ej säkert, att sådan föda är nog för äggens fulla utveckling; någon äggläggning i burarna ägde ej häller rum.

Den vanliga ållonborren syntes mot slutet af mitt uppehåll

LÄ a al en NR. sanne

3

| SA

EE SA Känner SR

ENE

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 13

på området blifva allmännare, och en den 29 maj företagen räk- ning visade 25 procent af densamma. Den syntes nu äfven oftare i parning, hvilket relativt mindre ofta var förhållandet med kasta- nieborren. De undersökta honornas ägg voro fortfarande små, sällan något mer utvecklade, linsformiga, ej runda.

Enligt gjorda iakttagelser skall kastanieborren hålla sig till sandigare trakter än den vanliga ållonborren, och detta syntes äfven vara förhållandet. Hos kom.-ordf. i Gäddaröd stodo näm- ligen vid mitt besök tvänne säckar med insamlade ållonborrar:; den ena, från Gäddaröd, innehöll icke mindre än 90 proc. af den vanliga ållonborren, den andra från de sandigare markerna vid Hörröd blott 3,s procent.

Insamlingen bedrefs vid Borrestad, där jag större delen af tiden vistades, med flit och under de 5 första dagarna insamla- des” 7,662 ko;

Undersökningarna afslutades den 29 maj.

2. Till Kongl. Djurgården den 7 och 12 juni enligt re- kvisition från intendenten, herr jägmästaren F. F. EDELSTAM, för att anordna besprutning af vissa träd därstädes. Under en längre tid hafva nämligen de där växande, prydliga ekarna af larverna till Gröna Ekvecklaren (Zortrix Viridana L.) totalt beröfvats sin löfskrud, så att de under ett par eller tre veckor vid mid- sommartiden årligen stått mer eller mindre kala, hvilket orsakat, att den vackra parken ställvis fått ett bedröfligt utseende. An- staltens i Amerika inköpta större spruta jämte strilinrättning er- hölls till låns vid arbetets utförande. Dock voro redskapen otill- räckliga för att duscha de höga ekarnas öfversta kronor, hvarför man måste nöja sig med att bearbeta de lägre ned belägna gre- narna med kejsargrönt och vatten.

Resultatet blef därför ej sådant man kunnat önska, ty om äfven de. åtkomliga bladen genom sprutningen snart befriades från skadedjuren, blefvo de dock ej skyddade under hela härjnings- tiden, emedan de tusentals larver, som befunno sig ofvanför, sedan de där uppätit allt grönt, sänkte sig nedåt för att söka föda äfven på de besprutade grenarna. Att de där åto sig till döds är myc- ket troligt, men bladen skadades betydligt därvid, emedan angri- parna voro så talrika. Vid ett besök på stället någon tid efter härjningen hade ekarna redan fått de förlorade bladen ersatta

14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

med nya, hvilket dess bättre alltid synes vara fallet. Af de ek- buskar, som växa vid Anstalten och äro åtkomliga med en min- dre spruta (Success), strilades några med kejsargrönt och vatten, och dessa bibehöllo sin vackra grönska medan alla obesprutade af larverna beröfvades sina blad.

3. Till Breidablik i Bohuslän, o,6 mil från Norresunds järnvägsstation, den 22 juni, i följd af rekvisition från grosshand- landen GUSTAF SJÖSTEDT därsammastädes. Ändamålet för besö- ket var, att undersöka hvilka de skadeinsekter voro, som angripit fruktträd och buskar i trädgården.

I den aflämnade redogörelsen för resan säger d:r SJÖSTEDT: »Enär förut besprutningar ägt rum, stodo de senare i allmänhet ganska vackra. På ett par päronträd var bladverket emellertid starkt angripet af svamp. Då öfver hufvud taget hela bladverket var mer eller mindre skadadt, och svampen redan nått rätt fram- skriden utveckling, var i år ingenting att vinna med besprutnin- gar. Däremot var af vikt, att på hösten insamla och hälst genom uppbränning oskadliggöra dessa med sporer behäftade blad och följande vår, före löfsprickningen, genom besprutning med kop- parsalt döda de vid träden fästa sporerna, och sedan bladverket framkommit, genom dylikt förfarande hindra de på bladen sig fästande sporerna att gro och intränga i bladets väfnad. .

Andra päronträd voro ej så obetydligt angripna af Phyllo- bius Maculicornis GERM., som sönderätit bladverket. På flera träd af samma slag sutto hopar af Psylla-larver, strax nedom basen af de nya skotten och oskadliggjordes genom besprutning med petroleum-(fotogen-)emulsion. Enstaka larver af Övrgyia Åntiqua IL. sågos, äfvensom Lilla Ållonborren (Phyllopertha Horticola L.).

Af intresse var att se besprutningarnas verkan på krusbärs- och vinbärsbuskarna, som förra året varit starkt angripna af Krus- bärsågstekeln (/Vematus Ribesiz ScorP.). Nu kunde knappast den minsta verkliga skada observeras, då nästan hela stekelstam- men här gått under. I en bredvid liggande trädgård däremot, som förra året på samma sätt varit angripen, men där man inga besprutningar företagit, stodo 33 buskar antingen alldeles kalätna eller i alla händelser starkt angripna. Besprutning skulle nu emel- tid företagas, då massor af larver fortfarande sutto kvar, hvarvid

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 15

undervisning i beredandet af besprutningsvätskan meddelades». Afresan skedde den 23 juni.

4. Småland och Blekinge den 16 juli för undersöknin- gar rörande Löfskogsnunnans (Ocneria Dispar L.) uppträdande äfven under denna sommar. Det var nämligen af vikt, att fort- farande uppmärksamt observera skadedjuret och söka förekomma dess nya framträdande, ifall den vore på väg att åter föröka sig i oroväckande grad. Af de statsmedel, som vid förra härjningen anslagits till krig mot denna nunnefjäril, återstod en del, hvil- ken af Kongl. Maj:t reserverats för årets behof för samma ändamål.

På hemställan af undertecknad erhöll d:r SJÖSTEDT förord- nande af Landtbruksstyrelsen, att ånyo besöka de förut härjade områdena jämte angränsande trakter, där man kunde vänta att anträffa skadedjuret i någon större myckenhet. Resan anträddes just vid den tid, då larverna väntades vara nog vuxna för att den af dem förorsakade skadan skulle lättast bli märkbar. Fär- den ställdes först till Kalmartrakten, där larven visat sig 1898, samt sedan vidare till Karlskrona, hvarest fjäriln haft sitt tillhåll under en tid af minst sextio år. Härefter besöktes det egentliga förra härjningsområdet, nämligen trakten kring Hallasjön i Ble- kinge samt angränsande delar af Småland. Under ditvägen be- söktes utom Kalmar och Karlskrona, Västervik, Hultsfred, Berga, Oskarshamn samt Ålem, och gjordes därstädes längre eller kor- tare uppehåll, för att dels genom direkt undersökning, dels genom förfrågningar angående någon observerad, af insekter förorsakad skada, söka få reda på, om skadedjuret någonstädes visat sig. På ingen af dessa platser fanns anledning att misstänka förekom- sten af ifrågavarande skadedjur.

Vid Kalmar besöktes den förut kända fyndorten, den s. k. Tallhagen, hvarifrån de första larvexemplaren sändes till Entomo- logiska Anstalten 1898. Blott några få torra larvskinn eller pupp- skal anträffades där under stenar, och någon fara för en snart inträffande härjning syntes ej vara för handen.

I Karlskrona erhölls tillfälle att samtala med Hushållnings- sällskapets sekreterare, friherre LEIJONHIELM, och redaktör BJUR- MAN rörande ämnet, och dessa hade ej under innevarande år erhållit något som hälst meddelande om fjärilns eller dess larvers

16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

uppträdande inom länet. På i stadens tidningar införda upprop med begäran om meddelande, i fall angrepp af larverna ägt rum, erhöllos inga svar.

Den 26 juli skedde utfärd till det gamla härjningsområdet vid Stenhuggartorp i Gullabo socken af Småland, nära gränsen till Blekinge, och följande dagar besöktes kringliggande trakter samt området kring Hallasjön. Vegetationen stod emellertid öfver- allt i sin fulla grönska, och under förloppet af en hel dag an- träffades blott två larver och en puppa. Larver hade visserligen anmärkts under sommaren, men blott i ringa mängd. De här och hvar inom området i solskenet kringflygande hanarna, hvil- kas flygtid nu var inne, visade genom sitt ringa antal, att fjäriln numera förekommer i jämförelsevis ringa mängd.

D:r SJÖSTEDT ansåg i följd häraf, att några åtgärder mot ofvan nämnda skadedjur »för närvarande» ej äro af behofvet på- kallade, och synes allt tyda på, att denna skadeinsekts härjning nu är bruten, om än försiktigheten bjuder, att ej lämna honom ur sikte, utan äfven följande år hafva behörig uppmärksamhet fäst vid densamma. Under denna resa kom assistenten i tillfälle att göra åtskilliga insamlingar af insekter för Anstaltens Dbehof.

Undersökningarna afslutades den 30 juli.

5. Till Sotholma inom Västerhanninge socken af Stock- holms län den 23 augusti, enligt rekvisition af kommunalordfö- randen i socknen. Besöket gällde läkareboställets trädgård, där ållonborrelarver skulle förorsakat skada genom att angripa rötterna på en del växter. Innehafvaren tillråddes att före köldens inträf- fande låta djupgräfva trädgårdslanden och uppsamla larverna samt att vid kommande svärmningar insamla skalbaggarna, hvilka ej voro egentliga ållonborrar, utan kastanieborrar (Melolontha Hip- pocastani F.).

6. Till Kristianstads län och Öland den 3 september. sesöket vid Karpalunds sockerbruk i Kristianstads län föranled- des af en skrifvelse till Landtbruksstyrelsen från därvarande soc- kerbruksbolags styrelse med begäran om råd och biträde mot en sjukdom, som under förlidet år visat sig på sockerbetorna. Vid undersökningen befanns, att skadan förorsakats af en parasitsvamp, hyarefter resan fortsattes till Öland den 5 september.

Från herr A. CH. JANSSON, Örebro, hade i bref till under-

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 27

tecknad anmälts, att han vid besök på Öland under den gångna sommaren påträffat larver till Löfskogsnunnan under barkflisor på gamla pilar. Uppe i träden hade dock inga sådana varse- blifvits. I en ny, på anmodan afgifven skrifvelse, omnämndes, att larverna i rätt stort antal varseblifvits vid Möllstorp, ej långt från Algutsrum. Af därstädes insamlade larver förvandlades en del till puppor och fjärilar, af hvilka senare en vinge med- sändes, hvarigenom kunde konstateras, att larverna verkligen voro af löfskogsnunnan. Efter framställning hos Landtbruksstyrelsen erhöll d:r SJÖSTEDT dess förordnande att besöka platsen för att anställa nödiga efterforskningar. Doktor S. skrifver i sin rese- berättelse till Styrelsen hufvudsakligen följande:

»Den från hamnplatsen Färjestaden ledande stora vägen, lik- som de därifrån i olika riktningar gående mindre vägarna voro vanligen utmed sidorna planterade med pilträd, och syntes det, som om larverna spridt sig utmed dessa vägar, vandrande från det ena pilträdet till det andra. De anträffades nämligen vid anställd undersökning nästan uteslutande under dessa träd, icke i närliggande hagar. Äfven i stenmurarna mellan träden voro fyn- den af ägg och skal efter puppor samt larvskinn sparsamma. De friska ägghoparna anträffades mest i de delar af stenmurarna, som voro midt för träden.»

»På stammarna vid den från stora landsvägen till Möllstorp gående vägen påträffades första dagen efter några timmars sö- kande den första friska ägghopen och några timmar senare ytter- ligare en dylik. Dessa sparsamma fynd syntes ej tyda på, att några vidare åtgärder mot skadeinsekten kunde vara af behofvet påkallade. Bakom den vid vägen gående stenmuren strax vid Möllstorp stod emellertid ett litet, omkring 4 fot högt, buskartadt äppleträd, som genom sitt nästan kalätna bladverk visade, att det varit angripet af larver, förmodligen af ifrågavarande skade- djur. De först bortlyftade stenarna hade äfven på undersidan några tomma puppskal, men först nedtill vid trädets fot påträf- fades några döda honor af denna fjäril jämte några ägghögar. Några närliggande döda larver hade varit: angripna af parasit- steklar, hvilkas hvita, ovala kokonger ännu spridda sutto fästade på stenarna. På grund af detta fynd ansåg jag, att en något närmare granskning borde företagas och genomgick följande dagar

Entomol. Tidskr. Årg. 22, H. 1 (1901). 2

18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

med några medhjälpare, som denna tid för öfrigt voro mycket svåra att erhålla, omtalade och andra murar. Ehuru här och hvar ägghopar anträffades, blef resultatet i det hela så ringa, att något fortsatt utrotningsarbete ej kunde löna sig. Undersöknin- garna afslutades därför den 11, efter att hafva sträckt sig: till Möllstorp, Snäckstaviken, Björnhofda, Sandåsen, Rumsbäck, Kråk- torp och Skogsby»>.

Med anledning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Ble- kinge län skrifvelse med uppmaning till jordägare i länet att an- mäla förekomsten af Löfskogsnunnan, ankom till Anstalten blott ett bref af den 15 juni från ordföranden i Augerums skolråd, kyrko- herde HILMER BERGSTRÖM, hvari omnämnes, att han några dagar förut sett larver i alla löfträd i Granemåla skolträdgård, och att skolbarnen, som väl kände larvernas utseende, sade sig hafva varsnat dylika i Kallgårdsmåla, Granemåla, Brändahall och Böke- göl af Augerums församling, men att de förekommit vida spar-

. Oo '.. sammare än året förut.

Ännu en resa företogs i slutet af juni af assistenten, d:r Y- SJÖSTEDT, sedan, efter ansökan, Kongl. Maj:t beviljat nådigt an- slag därtill, nämligen till världsutställningen i Paris, för att dels såsom ombud för Sverige öfvervara den därstädes sammanträdande III internationella ornithologiska kongressen, särskildt beträffande frågan om skyddet för våra för åkerbruket nyttiga fåglar, dels för att studera landtbruksafdelningens utställning af för jordbruket skadliga insekter. Då denna resa ej företogs efter förordnande och i tjänsteärenden, omnämnes den blott här, men torde berät- telsen därom komma att inflyta på annat håll.

Hofheimergördeln. I föregående berättelse omnämnes detta redskap, som är afsedt till fångst af för fruktträden skadliga in- sekter, och tillhandahålles af herr ERNST LUNDQVIST i Katrine- holm, samt att några dylika gördlar sändts till Anstalten förra hösten och vintern för att till innehållet undersökas, sedan de

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 19

föregående eftersommar och höst varit utsatta på stammarna af fruktträd. Att dylika vore väl värda att pröfvas hos oss, dock under kontroll af sakkunnig person, framhölls äfven, och det har sedan visat sig, att ett sådant förfarande var af behofvet påkal- ladt. Några uppgifter om gördlarnas praktiska värde, i följd af deras innehåll, kunde förra gången icke meddelas, emedan tiden för insekternas framkomst efter öfvervintringen eller sista förvand- lingen ännu ej inträdt; ty att i de första utvecklingsstadierna rätt bestämma småinsekter till arten är ännu åtminstone ganska vanskligt och kan lätt åstadkomma vilseledande misstag. Dessutom hade de små innebyggarna krupit så långt in i de därtill afsedda gångarna och andra gömslen, att deras framtagande ej kunnat ske med mindre, än att gördlarna skurits sönder, och att larverna mer eller mindre skadats. Förutom de från herr LUNDQVIST sända gördlarna hade dylika erhållits från herr A. DAHLIN, La- torp 1 Nerike, Landtbruksakademiens Experimentalfält m. fl.

Nämnda gördlar infördes lindrigt hoprullade i en tyllbur och större glascylindrar, som öfvertäcktes med tyll och nedflyttades i det ena insektariet, där temperaturen under den kalla årstiden är nästan lika låg som ute i det fria. Här förvarades de till sist- lidna sommar, d. v. s. till dess alla i dem befintliga insekter voro utkrupna och tillvaratagna. En mer ytlig undersökning af dem gjordes visserligen i april, och då varsnades ett par larver, en eller annan puppa samt några bitar efter tvästjärtar, hvilka senare säkerligen inkrupit för att dö. Ännu voro förhoppnin- garna om redskapets lämplighet alltså tämligen små. I början af maj visade sig dock lefvande insekter i glascylindrarna, och deras antal ökades allt mer. De första, som varsnades, voro florsländor (Hemerobius INervosus FaB.), hvilka öfvervintrat i gördlarna. Dessa sländor, hvartill äfven höra de s. k. guldögo- nen eller stinksländorna (Stinkflugan, Clrysopa) räknas bland våra nyttigaste insekter, emedan de i larvstadiet förtära en myckenhet bladlöss eller små larver. Då det alltså är af vikt att närmare känna till dessa djur, bifogas flgurer öfver deras olika förvand- lingsstadier, samt antydningar om lefnadssättet. Hos oss finnas rätt många arter af dessa båda släkten, men larvernas lefnadssätt är någorlunda lika hos alla.

Äggen äro små och aflånga, sitta fästade i ena ändan af

20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1001.

smala, stjälkliknande trådar, hvilka med den an- dra fastsitta vid blad eller kvistar. Efter omkring åtta dagar utkläckas larverna och förflytta sig snart till bladen för att uppsöka bladlöss.

Larven är smalt aflång, bredast på midten och har sex tämligen långa ben; bakkroppen af- smalnar bakåt, och dess ringar äro 1 sidorna för- sedda med hårborstar. Färgen är merendels brun och gul. Framtill på hufvudet sitta två smala, mot hvarandra böjda käkar eller sugtänger, hvilka äro ihåliga och begagnas vid angreppen på blad- löss eller andra mjuka insekter. Käkspetsarna in- stickas därvid i dessa djurs kropp, och dess safter utsugas, så att blott det yttre skinnet blir kvar. Detta föres sedan upp på larvens rygg och bildar tillsammans med exkrementer ett tak eller hölje, hvarigenom han skyddas mot sina fiender. Larven

| bär 1 utlandet namnet bladluslejon. Efter 15—-16 Fig. 1. a. Blad dagar spinner larven på bladet, där han sitter, med ägg; b. medelst en från bakkroppens spets utsipprande

Larv; c.Öppnad vätska en af trådar bestående hylsa, hvari sedan

kokong, hvari ; : 3 0 SläNgs SEA puppan hvilar i omkring tre veckor, hvarpå slän- a. Fullbildad dan utkryper och snart erhåller sin slutliga form. slända (Hemero- Sländan har fyra vingar, som hos: släktet bius) i hvila. Chrysopa äro nästan lika stora, vattenklara, myc-

ket fint och tätt nätådriga; ögonen äro guldglän- sande, däraf namnet guldöga, färgen öfvervägande gul eller grön. Vid beröring afgifver hon en obehaglig lukt och kallas därför äfven stinkslända (stinkfluga). Arterna af släktet Hemerobius äro min- dre till storleken, vanligen öfvervägande bruna, hafva korthåriga, mörkare eller brunfläckiga vingar, af hvilka de bakre äro betyd- ligt mindre än de främre. Det fullbildade djuret skall lefva blott en kort tid, undantagandes under öfvervintringen, hvarför. antag- ligen flera generationer årligen förekomma, eftersom larver och sländor visa sig nästan under hela sommaren. En art af släk- tet Chrysopa anträffas ofta inne i rummen under vintern och fladdrar då gärna omkring brinnande ljus eller lampor.

Man :bör undvika att döda dessa nyttiga djur och hällre

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 21

insläppa de larver eller sländor, som anträffas, uti drif- eller växt- husen, där man vanligen besväras af bladlöss. Aro de talrika på en växt där bladlöss finnas, skulle besprutning med gifter kan- ske kunna vara till mer skada än gagn.

Mellan den 3 och 11t maj framkommo. äfven i kärlen, där gördlarna förvarades, några mindre malfjärilar och samtidigt några små parasitsteklar. Malfjärilarna voro Orznix Gyllenhalella THUN- BERG = Guttea HAWORTH, hvars larver lefva uti i kanten hop- vikta äppleblad. I hvilket utvecklingsstadium dessa öfvervintrat kunde nu ej afgöras.

Först den 12 juni började fullbildade äpplevecklare fram- komma, hvilka under larv- och puppstadierna suttit fördolda i gördlarnas inre.

I tyllburen förvarades fem gördlar, och ur dessa framkommo ej mindre än 92 fjärilar, och i en glascylinder erhöllos 52 styc- ken ur två dylika. Blott några få parasitsteklar visade sig nu. Fjärilarna fingo stanna kvar där de voro tills de dogo, hvilket ej skedde så snart, ty den 7 juli voro ännu ett par vid lif. Bak- kroppen hos honorna är merendels redan vid deras framkomst rätt betydligt uppsvälld, men äggen voro ej mogna förr än senare, och någon parning kunde ej under fångenskapen märkas.

Dessa många fjärilar hade i det fria helt säkert gifvit upp- hof till en stor myckenhet larver (äpplemaskar), och den genom dessa uppkomna skadan måste blifvit ansenlig, då vanliga förhål- landet är, att blott en enda larv anträffas i hvarje angripet äpple och ändock kan göra detta nästan odugligt till husbehof, äfven om det ej i förtid skulle falla till marken. Tre andra gördlar, som förvarats hvar för sig, lämnade blott obetydligt med fjärilar, emedan de troligen varit uppsatta på sådana träd, där larver icke eller blott i ringa mängd förekommit. Det är mycket möjligt, att äfven andra skadeinsekter kunna fångas och oskadliggöras i dessa gördlar, hvilket genom fortsatta undersökningar nog kom- mer att ådagaläggas.

Redan genom denna enda undersökning framgår alltså tyd- ligt nog, att dessa gördlar kunna medföra: stor nytta, och att den ringa kostnaden för deras inköp och uppsättning bör väl betala sig. Någon sakkännedom måste dock ägas vid deras begag- nande, så att detta ej kommer att ske äfven i onödan eller till

ÅA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19001.

och med till skada. Det är gifvet, att gördlarna böra utsättas först och främst på de träd, där maskstungen frukt förekommer, och att detta bör ske, innan denna börjar falla till jorden. Å de träd, där blomning och fruktsättning ej under våren ägt rum, behöfvas inga gördlar, såvida träden ej stå helt nära sådana, hvars frukt är angripen.

Af här omnämnda undersökning är äfven ådagalagdt, att dödandet af de i gördlarna infångade insekterna ej bör ske utan urskillning, på det man må undvika att förgöra de nyttiga på samma gång som de skadliga. En god fingervisning härutin- nan lämnar här gjorda utkläckningsförsök, åtminstone rörande de insektarter, som därvid ifrågakommo. Om: det likväl skulle visa sig, att äfven andra för fruktträden särdeles skadliga insekter i mängd kunna infångas på enahanda sätt, torde under vissa om- ständigheter behandlingssättet af gördlarna blifva ett annat, än som här nedan framhålles.

Gördlarna böra intagas så snart larverna upphört att vandra upp för träden, d. v. s. först sedan frukten skördats, eller t. o. m. så sent som i december, ifall man tror, att frostfjärilhonor skola krypa in uti dem för att lägga ägg eller dö, om de ej hitta ut igen, hvilket dock är föga sannolikt. De förvaras sedan i kall- rum öfver vintern. Förvaringsrummet bör dock vara så beskaf- fadt, att de florsländor och parasitsteklar, som finnas uti görd- larna, må vid sitt utkrypande på våren finna väg till fria luften för att bli i tillfälle att fortplanta sig. De första dagarna i juni, då man kan vänta äpplevecklarnas utkläckning, böra gördlarna uppbrännas, om man så vill, eller utsättas för en hetta af 60 grader C., ifall de skola åter användas samma år. Mycket bättre är det dock, att inlägga dem i en trälåda, tunna eller annat lämpligt kärl, som kan finnas till hands, där utkläckningen kan försiggå. På det att de små parasitsteklar, som vanligen fram- komma, må få sin frihet, och därigenom bli i tillfälle fullgöra sin lifsuppgift, bör kärlets öppning upptill, eller dess mot dagen vända sida täckas med tyll eller annan gles väfnad, hvars maskor böra vara 2 mm. vida, hvarigenom de små parasiterna, men ej fjärilarna kunna utkrypa:

Gördlar kunna kanske med fördel utsättas när som hälst under sommarens lopp, men de böra då ofta nedtagas och under-

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 23

sökas eller efter nedtagningen någon tid, minst 14 dagar, förva- ras i slutet kärl, så att de i dem tilläfventyrs befintliga pupporna hinna kläckas. För att då de skadliga insekterna skola kunna skiljas från de nyttiga, erfordras dock större kännedom i ento- mologien, än som ännu torde förefinnas hos mängden af frukt- odlare.

Afven om gördlar begagnas, bör man dock ej underlåta att morgnar och aftnar uppsamla den maskätna fallfrukten och förvara den i väl tillslutna kärl eller i vatten, tills den kan användas, samt genast förstöra den alldeles odugliga. Likaledes borde besprutning af de fruktbärande träden med kejsargrönt och vatten (!/2 gram samt något kalk per liter) äga rum, första gången då blombladen affalla och den andra omkring 10 dagar senare, hvarigenom de flesta små larver, som utkommit ur de på fruktämnena sittande fjäriläggen, komma att äta ihjäl sig vid bemö- dandet att intränga i frukten. Man har i år på ett par ställen inom vårt land trott sig finna, att en del äpplesorter efter besprut- ning under vissa väderleksförhållanden delvis få en gråaktig färg på skalet, och att ytan där blir mindre glatt än vanligt, förmod- ligen hvad tyskarna kalla korkrost. Om detta verkligen härrör från giftet, den därmed blandade kalken eller af annan orsak, synes dock ännu ej vara fullt utredt. Af det prof på sålunda skadad frukt, som jag haft tillfälle att se, visade sig dock, att denna hvarken till storlek eller smak skilde sig från oskadad, och någon annan olägenhet hade således ej uppstått, än att ut- seendet försämrats, och att sådana äpplen därigenom kunde få ett något mindre handelsvärde. Låt vara att så skett i följd af besprutningen, så återstår dock den fördelen, att å ifrågavarande äpplen ingen skada af maskfrat syntes till, hvilken torde vida öfverväga olägenheten. Emellertid känna vi nu ej mindre än tre verksamma medel för bekämpande af äpplemaskens härjningar, och det torde alltså bero på fruktodlarens egen försumlighet, ifall dylika vidare förekomma i någon högre grad.

Besprutningar med kejsargrönt, fotogenemulsion och andra vätskor mot insekter börja allt mer och mer vinna insteg inom landet, och verkningarna däraf synas i allmänhet hafva visat sig tillfredsställande, då arbetet skett i rätt tid och på ett riktigt sätt. I något större skala har kejsargrönt härtill användts på

24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

fruktträd vid Landtbruksakademiens Experimentalfält, där Anstal- tens större amerikanska spruta begagnades, i Norrvikens trädgår- dar i Östergötland m. fl. ställen. Ett utmärkt resultat vanns, som nämndt är, vid Anstalten å smärre ekar, som voro angripna af gröna ekvecklarens larver, men äfven ett annat experiment. nämligen på slånbuskar bör ej förbigås. Dessa buskar aflöfvas så godt som årligen af larverna till en spinnmal (Hyponomeuta Padellus TAN.) och stå sedan en tid alldeles betäckta af larver- nas efterlämnade gråa väfnader. Så var förhållandet äfven i år, och för att på ett i ögonen fallande sätt få bevittna verkningarna af en besprutning, utvaldes härtill ett större busksnår invid den lilla väg, som förbinder Anstalten med stora landsvägen. Larverna därstädes voro då mycket små och hade ännu ej hunnit förfär- diga några väfnader. Vid midten af snåret, helt nära vägen, besprutades ett ställe af några meters bredd med kejsargrönt, kalk och vatten ('/2 gram af det förra samt något kalk per liter), och verkningarna häraf visade sig nästan bättre än väntadt var, ty de besprutade buskarna stodo hela sommaren vackert gröna, man var nästan frestad tycka, att de voro grönare än de pläga vara, då inga larver angripit bladen. De närstående buskarna däremot förlorade bladen totalt och förblefvo en längre tid kala samt hade det efter larvhärjningar vanliga, högst bedröfliga, gråa utseendet. Afven på något afstånd märktes ganska väl de skarpa gränserna mellan det besprutade partiet och det omgifvande buskaget.

De vid Anstalten påbörjade besprutningsförsöken å köksväx- ter måste liksom förlidet år afbrytas i följd af assistentens ofta återkommande resor under sommarens lopp. Vid de få, nu ut- förda besprutningarna blef man, liksom förlidet år, öfvertygad om, att lysollösning är ett kraftigt medel mot insekter, särskildt bladlöss, men att det måste användas med stor försiktighet och urskillning, då många mjukare växter ej tåla en så stark lösning som 2 på hundra delar vatten. Bruksägaren HERMAN TILLBERG, Falsterbo bruk i Kalmar län, besprutade en hagtornhäck, angri- pen af spinnmallarver med 1!/2 proc. lysollösning, hvarefter lar- verna dogo.

Den Anstaltens tjänstemän af Kongl. Maj:t tillerkända rättig- heten att under vissa villkor utfärda tillåtelse att använda arsenik- haltigt kejsargrönt mot insekter har föranledt till utfärdandet af

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 25

sexton dylika bemyndiganden, och hafva rekvirenterna vanligtvis från Anstalten direkt erhållit sitt behof för tillfället af nämnda besprutningsmedel med åtföljande bruksanvisning och varning mot missbruk.

Omkring den 15 juli, medan gröna ekvecklaren ännu flög omkring, besöktes Anstaltens område under några dagar af en liten flock tornsvalor (Cypselus Apus TL.), hvilka i flykten fli- tigt fångade fjärilarna, och ett par dagar senare (den 17) infann sig en ladusvalefamilj (Hirundo Rustica TL.), bestående af de båda föräldrarna och ej mindre än sex matfriska ungdomar, som helt nyligen lämnat nästet och ännu behöfde hjälp till anskaffan- det af föda. Ungarna intogo som vanligt bestämda sittplatser och sutto i rad, än på telefontråden, en annan gång på högsta punkten af byggnadens södra gafvel eller något annat ställe med fri utsikt, och de gamla flögo hit och dit i närheten och infån- gade de små gröna fjärilarna i luften, af hvilka de unga i veder- börlig tur och ordning erhöllo sin beskärda del. Vid ett eller annat tillfälle gjorde äfven en af ungarna en kortare utflykt för att öfva sig 1 konsten att fånga fjärilar. Tyvärr kommo dessa svalor, liksom stararna i fråga om larverna, något för sent, ty blott ett ringa antal fjärilar fanns då kvar, hvarför svalornas be- sök ej räckte längre än ett par dagar. Blott en vecka tidigare flögo fjärilarna liksom bisvärmar omkring ekarna, hvadan man kan antaga, att deras larver äfven nästa år skola komma att härja och därigenom åter under ett par veckor vanställa en af Djurgårdens vackraste prydnader.

Mer än etthundrafemtio larver, af nära hälften så många arter hafva blifvit uppfödda i profrör, som varit tillslutna med bomull, hvilket uppfödningssätt pröfvats såsom i flera afseenden det bästa, då meningen är, att noggrannt följa djurens fortgående utveckling. Blott en individ bör i så fall instängas i hvarje rör och nästan dagligen förses med färsk föda. Flera af dessa larver dogo som vanligt, antingen i följd af parasitangrepp eller andra orsaker, och många öfvervintra nu i kallrum; andra hafva öfver- gått till puppor, som först nästa vår eller sommar lämna fjärilar. Nästan alla dessa larver äro noggrannt beskrifna, och gjorda observationer af intresse i vetenskapligt och praktiskt afseende hafva blifvit antecknade. Dessa anteckningar komma att årligen

26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

fortsättas för att till sist ordnas, så att de blifva af nytta för arbetena vid Anstalten. Då noggranna beskrifningar och afbild- ningar öfver en mängd af de små skadeinsekterna ännu saknas, inses lätt hvilket gagn ofvannämnda anteckningar böra kunna med- föra i en framtid. Men det medför mycket arbete och kräfver ej ringa tid och påpasslighet att sköta många larver på en gång, hvarför den person, som är därmed sysselsatt, ej kan vara från- varande mer än högst ett par dagar på en gång, om ej föregående undersökningar skola delvis blifva utan nytta, hvilket vanligen sker, då larver dö i fångenskapen. Af dei år uppfödda larverna hafva 31 arter undergått sina båda sista förvandlingar och därunder fullständigt beskrifvits uti larv- och puppstadierna. Flera af dessa hafva afbildats och preparerats för den biologiska samlingen eller för de samlingar af skadeinsekter, som upprättas för skolor. Observationer rörande inom boningshus förekommande mal- fjärilar hafva ägt rum under förflutna vinter och vår. I anseende till det tämligen rika material, som erhållits, kunde undersöknin- . garna blifva någorlunda utförliga, men omfattade blott två arter, nämligen Pälsmalen (Zznea Pellionella Tin.) samt den lilla gul- glänsande Fjädermalen (Z7zneola Bisselliella HUMMEL). Dessa malars lefnadssätt är visserligen ganska väl kändt förut, genom de undersökningar, som i utlandet försiggått, men, så vidt jag vet, äro inga observationer anställda rörande detsamma hos oss, åtmin- stone icke under en senare tid. Hvad den sist nämnda arten beträffar, är denna kanske den allmännaste i Stockholm, särskildt där skinn- varor eller uppstoppade djur förvaras, men den omnämnes märkvär- digt nog icke i A. E. HOLMGRENS » Skadeinsekter inom hus», utgifven år 1879, hvarför man kunde vara böjd antaga, att den först senare invandrat till hufvudstaden. Detta kan nog vara möjligt, men ett faktum är det emellertid, att samma år nämnda bok utkom, angreps af denna mal inom kort och förstördes delvis den fågel- samling, jag då medförde till Stockholm. Däremot omnämner H. en annan art, Zznea Sarcitella W.V. (rättare Fuscipunctella HAw.), hvilken ännu ej synes vara anträffad i Sverige, ehuru den anföres såsom tillhörande Norges fauna och därför af W. M. SCHÖYEN upptagits i hans »De i husene skadligeste Insekter och Midder», hvilket arbete synes hafva tjänat HOLMGREN som förebild. Materialet till undersökningarna härstädes erhölls genom en

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 27

person i Stockholm, som med framgång sysslat med uppfinnandet af utrotningsmedel mot skadeinsekter inom hus och som trodde sig åter hafva sammansatt ett nytt och utmärkt malmedel samt önskade erhålla ett intyg härom från undertecknad. Ingredien- serna voro äfven så beskaffade, att man hade anledning hysa godt hopp om, att medlet borde bli verksamt. Då ett gynnsamt intyg likväl icke kunde lämnas med mindre, än att prof blifvit gjorda, sändes på hösten 1899 till Anstalten ett rikligt förråd af päls- verksbitar, bland hvilka mallarver voro ganska talrika. Dessa inlades i glaskärl och beströddes så ymnigt med det sågspånlik- nande utrotningsmedlet, att detta täckte hvar och en af skinnbi- tarna på båda sidor, hvarefter kärlet fick stå inne i det större la- boratoriet, som dagligen uppeldades under vintern. Efter hvad som kunde synas, lefde larverna i kärlet hela tiden, och lossnade hår på skinnbitarna visade, att de äfven försedde sig med föda.

I april 1900 genomsågos skinnbitarha ganska noga, och af larverna påträffades de flesta lefvande, men ännu inga puppor. Nu skildes bitarna i två partier, det ena bestående af orörda, hvarifrån allt malpulver afskakades, och det andra af angripna, hvilket rikligt därmed beströddes, hvarefter hvart och ett tillika med larver inlades i särskildt kärl. Detta för att söka utröna, om larverna skulle fortfara att äta och till sist förvandlas till pup- por lika väl där innehållet var beströdt med pulver som i det andra kärlet. Så skedde äfven, och en malfjäril utkläcktes redan den 10 juni ur den rörlika hylsa, som larven förfärdigat af det starkt impregnerade malpulvret. Något brukbart intyg kunde alltså ej lämnas, och allmänheten slipper kanske offra af sina penningar på åtminstone ett af de många, ofta nästan odug- liga medel mot mal och andra skadeinsekter, som nu för tiden utbjudas i handeln.

Såsom förut är omnämndt, tillhörde ifrågavarande larver två olika arter, hvilkas lefnadssätt dock synes vara ungefärligen lika. De hafva äfven i fjärilstadiet mycket gemensamt, fast de räknas till två släkten. Beklädnaden på hufvud och panna består af långa, lurfviga hår, vingarna äro smala och: spetsiga samt nästan enfärgade; de bakre äro på inkanten försedda med långa fran- sar. Den större arten; som är mycket allmän i rummen, kallas vanligen

28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Pälsmalen (Zznea Pellionella Tin).

Fjäriln är brunaktigt grå eller lergrå, föga glänsande, samt har på framvingarna vanligen en eller två mörka punkter innan- för och en liten rund fläck utanför midten. MHufvudhåren röd- gula. Vingbredd från 12—15 mm,

Larven är omkring 10 mm. lång, då den är fullvuxen, till färgen gråhvit, något genomskinlig, så att tarminnehållet skönjes, och har glesa och bleka hår. Hufvudet gulbrunt, ofta med en mörkare teckning, 1:a ringen har ofvan a en i midten delad, mörkbrun tvärfläck. Han lefver

AR i en af honom själf förfärdigad hylsa eller kokong,

Zz

som är plattadt cylindrisk och öppen i de båda, tvärt afhuggna ändarna. Genom den ena af dessa öpp- ningar kan han krypa ut och genom den andra utgå

exkrementerna. Hylsan är gråhvit, mycket seg och Fig. 2. — hållbar. Då larven äter, äro hufvud och framben ut- a. Larvhylsa sträckta genom ena öppningen, hvarvid han kan för-

NA flytta sig och hylsan på samma gång. nella L.. bb. Af Tineola Bisselliella Synas utanpå kroppen, och de senare nå något utan-

Puppan är i början hvit men blir snart gulbrun med ljusare vingslidor. De sistnämnda och benen

HUM. för bakkroppens spets. Hon hvilar inuti hylsan, men skjuter framkroppen utanför densamma, då fjäriln är färdig att krypa ut. Förvandlingarna ägde rum på följande tider: Ett exemplar gick i puppa den 19 maj, och fjäriln visade sig den 10 juni, ett annat den 21 maj och 17 juni, och puppstadiet va- rade alltså i 22 och 27 dagar, eller något längre än man hittills uppgifvit (HOLMGREN 14—21 och NÖRDLINGER blott 14 dagar). Möjligen berodde den längre tiden här på den omständigheten, att rummet eldades på dagarna och afkyldes ganska mycket om nätterna.

Fjädermalen (Zzneola Brisselliella HUMMEL).

Fjäriln är i allmänhet något mindre än föregående, likaså larven. Han är till färgen ockragul, sidenglänsande, hufvudhåren roströda. Vingbredd 10—12 mm.

Agget är hvitt, halfgenomskinligt, aflångt, med starkt run- dade ändar och omkring !/2> mm. långt. Dess yta är genom fina, upphöjda linier delad i oregelbundna fält. Honan lägger

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 29

ganska många ägg, i fångenskapen mellan 40—75 stycken, hvilka till större delen sutto fastklibbade på profrörens insida.

Larven är smutshvit, något genomskinlig, och antager delvis genom tarminnehållet nästan samma färg som födoämnet. Håren bleka, glest sittande. Hufvudet gulbrunt, 1:a kroppsringen har på ryggen en delad, gulaktig, knappast märkbar tvärfläck; benen af kroppens färg. Längd omkr. 10 mm.

Puppan är först hvit sedan blekt ockragul med brunt huf- vud, svartbruna ögon, bruna vingslidor och rygg; benen af bak- kroppens längd. Längd omkring 5 mm.

Larven vistas i en af mycket tunn väfnad bestående rör- formig gång, och puppan är omgifven af en hylsa, hvarpå äro fastklibbade hår eller delar af det tyg, hvarpå larven lefvat, samt exkrementer. Om larven störes, brukar han lämna sitt göm- ställe och återvänder sedan eller gör sig ett nytt ombhölje.

De sista förvandlingarna föregingo sålunda: a) En larv blef puppa den 17 maj, denna lämnade fjäril, 2, den 12 juni, som den 14 juli hade lagt 51 ägg utan föregången parning och lefde sedan till något efter den 16:de. Db) Ett par fjärilar utkläcktes den 18 maj, voro i parning den 19 och redan den 26 hade honan lagt 40 ägg. Den 13 juni voro de ur äggen komna larverna I mm. långa, hvitaktiga med gulbrunt hufvud. c) En fjäril utkläck- tes den 31 maj. En annan framkom den 10 juni ur en rörhylsa, bildad, som nämndt är, af det sågspånliknande malpulvret. Den första fjäriln visade sig alltså den 18 maj, och torde således flyg- tiden hos oss börja i medio af denna månad, eller möjligen något tidigare, om öfvervintringen skett i ett rum med hög och jämn temperatur. Parningen kan, efter hvad ofvan synes, försiggå strax efter fjärilarnas utkläckning, och äggläggningen börjar ett par dagar därefter.

De yllevaror och pälsverk, som äro : fria från larver eller puppor, böra således inläggas för sommaren i början af maj eller ännu bättre i slutet af april, innan fjärilarna kommit i rörelse. Är förvaringsrummet så tätt, att fjärilar ej kunna intränga, blifva malmedel då nästan onödiga. Till förvaringsrum bör, då så ske kan, användas skåp eller kistor, hvari rent linne legat förut, men finnas springor, måste dessa noga igenklistras med godt papper. För

30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

större säkerhets skull kunna plaggen väl omlindas med rent linne, hvilket försiktighetsmått ju vanligen iakttages.

För att söka afhålla mal från garderober eller kontor, kan man ditsätta ett litet kärl innehållande tjära, eller tjärpapper, ter- pentin, karbolsyra e. d., då lukten däraf är motbjudande för fjärilarna, och de ej gärna dit intränga. Rökning med godt in- sektpulver, som kastats öfver glödande kol, kommer dem att domna och nedfalla på golfvet, hvarifrån de sedan uppsopas och brännas så snart röken verkat.

Hvad man kan bör göras, för att hindra malen att närma sig de föremål, hvari hans afkomma brukar hålla till, ty om ägg eller larver finnas där, uträtta vanliga malmedel nästan intet, så- vida de ej innehålla ett ämne, som absolut dödar djuren, om de förlära detta på samma gång som födoämnet. Starkt luktande ämnen synas blott ringa besvära dem i de första utvecklings- stadierna.

Flitig vädring, borstning och piskning anses vara till stor nytta, men frisk luft under några timmar torde väl ej vara för larverna så ohälsosam, att de däraf dö; utan är det väl egent- ligen ett plaggs behandling med käpp och borste, som blir det afgörande härvidlag. Äggen äro nämligen i allmänhet ganska löst fästade på föremålen och -bortfalla lätt vid ofvan nämnda operationer. Enligt hvad vi erfarit rörande tiden för ägglägg- ningen, bör denna rengöring ske ofta under den tid, då äggen äro okläckta, således mellan slutet af maj till medio af juni.

Om fjärilarna förekomma blott i en vintergeneration eller äfven i en sommargeneration, därom synes man ej vara fullkom- ligt säker. ”TREITSCHKE säger det förra, men TASCHENBERG synes antaga det senare och tror, att de malfjärilar, som i enstaka exemplar förekomma senare på sommaren, äfven tillhöra vinter- generationen. I så fall skulle de bestå af sådana individer, som af någon orsak blifvit utkläckta senare. Materialet var, fastän ganska rikt, ej tillräckligt för undersökning af detta, ty de lar- ver, som i april voro vid lif, behöfdes alla till profrören, och af där aflagda ägg utvecklades högst få, hvarefter de späda larverna inom kort -ströko med. För min del är jag böjd att biträda TASCHENBERGS åsikt, ehuruväl, om denna är riktig, utvecklings- tiden förefaller ovanligt lång.

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 31

I en större glasburk med inslipadt lock inlades en hop af de använda skinnbitarna, sedan larverna så godt sig göra lät borttagits, och förvarades för kommande behof. Under följande vinter intogs burken från kallrummet, och skinnbitarna granska- des på nytt. Oaktadt första undersökningen skedde ganska om- sorgsfullt, hindrade detta ej, att flera larver förbigingos, dolda som de voro mellan de långa håren på skinnbitarna. Nu an- träffades nämligen omkring ett halft tjog döda fjärilar, däribland blott ett exemplar af Zznea Pellionella L., samt hälften så många lefvande larver och bland dem, märkvärdigt nog, en af nyss- nämnda art. Om dessa härstammade från förra vinterns genera- tion eller från en senare, sommargeneration, var dock omöjligt att afgöra.

Ett par mindre partier af tall- och grankottar uppsamlades från marken tidigt på våren och ladesi glaskärl för någon tid. Ur de förstnämnda erhöllos inga insekter, men ur grankottarna fram- kommo följande arter småfjärilar: Euzophera Terebrella ZiNCcK. den 19 juni, Grapholitha Strobilella L. ?3/5—?/&6, samt en liten skalbagge: Ernobius ÅAbietinum FaAB. den ?/s.

I frö gångna blommor af åtskilliga växter, hvari små larver till fjärilar eller flugor bruka uppehålla sig, insamlades och lades i glaskärl förliden höst, men inga insekter framkommo därur un- der sommarens lopp.

.Samma skäl, som förlidet år föranledde utgifvandet af en uppsats om Nunnan, manade äfven till att utarbeta och låta trycka en dylik, åtföljd af en färglagd tafla öfver Löfskogsnunnan (Ocneria Dispar Lin.) och afsedd för liknande ändamål. Till- vägagåendet blef äfven detsamma som då, äfvensom resultatet, i det att 5,500 ex. af taflan och 2,350 af uppsatsen fullständig inköptes för billigt pris till gratisutdelning af Hushållningssällska- pen m. fl. inom de sydligare belägna länen. Dessutom intogs ifrågavarande lilla arbete i Entomologisk Tidskrift och »Uppsat- ser 1 praktisk entomologi» samt utlämnades i bokhandeln, hvari- genom det blef än ytterligare spridt.

Mindre partier af den till insektpulver: använda växten Py- rethrum Roseum äro utlämnade så långt tillgången medgifvit, till sådana personer i landsorten, som varit hugade att odla och använda densamma. Vid Anstalten har tillverkats insektpulver

32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

för dess behot samt till experiment, och har det till växtens odling afsedda jordområdet utvidgats i mån af tillgång å egna plantor.

Insektsamlingarna hafva ej obetydligt förökats under året, dels genom skänker och dels genom gjorda insamlingar. Den biologiska afdelningen har äfven tillvuxit i följd af de uppföd- ningsförsök, som på stället ägt rum. Samlingen af malfjärilar (7znezna) har fullständigt etiketterats, och det befintliga materia- let är i det närmaste genomgånget, samt de olika arterna inflyt- tade till sina bestämda platser. Stommen härtill utgjordes af en samling skadliga tineider, som undertecknad förvärfvat genom köp eller byte från Tyskland redan före Anstaltens upprättande, samt af de många arter, som blifvit skänkta af kyrkoherden JoseEr ANDERSSON i Färlöf. Etikettering för den blifvande Hymenopter- samlingen har dessutom försiggått, sedan plats därtill blifvit be- redd genom utrymmandet af ett af de äldre skåpen; men ännu äro blott humlorna inflyttade och någorlunda fullständigt repre- senterade.

Af skadeinsektsamlingar äro blott två, men dessa ganska omfattande, upprättade och utlämnade, den ena till Örebro läns landtmannaskola vid Käfversta och den andra till Nordviks landt- bruksskola i Västernorrlands län. Dessutom har den förut be- fintliga samlingen af för trädgården skadliga insekter vid Landt- bruksakademiens Experimentalfälts trädgårdsafdelning blifvit restau- rerad och tillökad.

En samling fjärilar är aflämnad till Jönköpings allmänna läroverk, och en äldre sådan, som fanns där förut, är enligt be- gäran bestämd. Af d:r L. TRAFVENFELT insamlade fjärilar uti Medelpad och Ångermanland äro genomsedda och till större delen bestämda, och har däraf fått användas det behöfliga för Anstaltens samlingar.

Boksamlingen har ökats ganska betydligt, till någon del genom inköp, dock förnämligast genom byte med utländska för- söksstationer, af hvilka U. S. Department of Agriculture, Divi- sion of Entomology, i Washington som vanligt välvilligt lämnat största antalet publikationer. Bytesmaterialet har varit, dels under- tecknads årsberättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen för år 1899, dels de med statsanslag utgifna »Uppsatser i praktisk entomo-

PA

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 33

logi> som af Entomologiska Föreningen i Stockholm äfven i år ställts till Anstaltens förfogande för detta ändamål.

Den utländska litteraturen rörande praktisk entomologi har uppmärksammats, så långt tiden tillåtit.

Skriftväxlingen å tjänstens vägnar har ökats sedan förra året och utgjorde enligt diariet 343 nummer, mot 298 under år 1899. Härvid äro då medräknade utlåtanden och skrifvelser till myn- digheter, tidningsuppsatser, skriftväxling angående Anstaltens eko- nomi m. m. Allra största antalet har dock som vanligt bestått af svar på förfrågningar rörande skadeinsekters namn och mot dem användbara utrotningsmedel. Att antalet af dylika svar kommer att årligen än mer ökas är högst sannolikt, om man får döma efter förhållandet i t. ex. Nordamerikas Förenta Stater, där så- dana, endast vid entomologiska centralanstalten i Washington, år 1900 uppgingo till den respektabla summan af sjutusen styc- ken, enligt föreståndarens berättelse för nämnda år. Då bestäm- ningar af de omskrifna insekterna måste föregå svaren på för- frågningarna, inses lätt, att korrespondensen och därtill hörande arbeten vid en Entomologisk Anstalt måste påkalla betydligt af tid och möda.

Härtill komma åtskilliga besök vid Anstalten, dels föranledda af intresse för densamma och dels af behof att rådgöra om skade- insekter och medlen mot dem. De besökandes antal har under året uppgått till trettioåtta, hvaraf fyra finnar, bland hvilka voro öfverdirektören för Landtbruksstyrelsen i Finland.

Dessutom hedrade Landtbruksklubben i Stockholm Anstalten med ett besök den 9 juni, då assistenten höll föredrag om be- sprutning, hvarvid arbeten med sprutor och strilapparater före- visades.

Sändningar af växter, som voro angripna af parasitsvampar, hafva äfven förekommit i ej så ringa antal, och äro frågor rö- rande dessa så långt sig göra låtit besvarade, fastän detta ej tillhör Anstaltens verksamhetsområde, eller ock hafva de skadade växterna remitterats till personer, som äro utmärkta kännare af dylika organismer. :

Nästan enahanda har förhållandet varit med skogsinsekter, men upplysningar om dessa hafva alltid lämnats från Anstalten, då så kunnat ske, emedan ej för närvarande inom landet någon

Entomol., Tidskr. Årg. 22, HH; I (1901.) 3

34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19001,

därtill pliktig person är att tillgå, så länge en skogsentomolog med skyldighet att befatta sig med dylika frågor, ännu icke blif- vit anställd. Behofvet af en sådan synes emellertid göra sig allt- mer gällande och torde snart bli oafvisligt.

Skänker till Anstalten hafva välvilligt lämnats af:

Direktör OLOF STJERNQUIST, Stockholm: Diverse till sådd afsedda sädesslag och frön. i

Entomologiska Föreningen i Stockholm: En kontant summa af sjuttio kronor för att användas till Anstaltens bästa. För dessa medel har inköpts en förträfflig värmeapparat (Sirius n:o 2) för det större laboratoriet, hvilken var högst behöflig, då den af byggnadsentreprenören lämnade ej väl uppfyllde sitt ändamål och till sist blef nästan oduglig.

Doktor LUDVIG TRAFVENFELT, Liden: En samling skalbag- gar och fjärilar, de flesta från Medelpad och Ångermanland, hvil- ken lämnar värdefulla upplysningar om dessa insekters utbred- ning mot Norden. Efter bestämningen har en del däraf, som ej behöfts för Anstaltens samlingar, återsändts.

Doktor H. NORDENSTRÖM, Linköping: Många arter af para- sitsteklar, hvilken gåfva var särdeles värdefull, då alla äro be- stämda, och Anstalten lider stor brist på dylika.

Apotekaren H. WILNER i Kalmar: Diverse insekter från Kal- mar län och Öland.

Riksmusei entomologiska afdelning genom prof. CHR. AURI- VILLIUS: Svenska insekter af alla ordningar, mest skadedjur, från afdelningens dubblettsamlingar.

Herr EMIL DurBERrRG, Christineberg i Skåne: En samling lefvande nattflylarver, som uppträdde på sockerbetor, och ej kunde till arten bestämmas förr, än de genomgått de sista för- vandlingarna.

Herr OLOF OLSSON, Horsaryd, Karlshamn: En larv af La- siocampa ÖQuercifolia LiN. för samlingarna.

Herrar P. STENSON, Fleninge boställe, Ödåkra, och agrono- men HJ. Daum, Bollnäs: Larver af Hydroecia Micacea ESP. för uppfödning.

Brukspatron HERMAN TILLBERG, Falsterbo bruk: en sam- ling lefvande sköldlöss från flera olika växtslag jämte andra skade- insekter.

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 35

Herr H. H. KRISTENSEN, Göteborg: Af Retina PBuoliana ScHIFF. skadade tallskott och en stor samling af larver till Lo- phyrus Pallidus KLuc.

Direktör JoHnN HAMMAR, Stockholm: Myggor, som uppträdde i ett hus i Göteborg, och ansågos förorsaka svåra åkommor hos människor. Voro vanliga myggor, Culex Pipiens 1.

Konservator H. MUCHARDT, Helsingborg: Diverse skalbag- gar. Har sedermera fått insekter från Anstalten.

Herr E. SUNDBLAD, Långvinds bruk, Enånger: Ett parti lef- vande gräsflylarver (Chareas Graminis 1.).

Med. kand, JoHn PEYRON: En större samling svenska skal- baggar.

Herr MAx LANGENHEIM, Vallhalls gård, gen. herr V. RAs- MUSSEN, Engelholms hamn: En samling lefvande fjärillarver, som skadat: sockerbetorna. M-. fl.

Öfriga skadeinsekter, som under året tilldragit sig större uppmärksamhet äro följande.

Höstsäden.

Sädesknäpparen (ÄAgriotes Lineatus Lin.) har äfven i år gjort mycken skada såväl på höstsäd som vårsäd och rotfrukter, hvarför flera förfrågningar rörande dess bekämpande inkommit.

Från Runmarö i Stockholms skärgård skrifver herr C. G-. HOFFSTEIN den 14 april, att knäpparelarver där äro mycket all- männa och att de uppträdde förliden höst på rågbrodden, så att öfverallt på ön minst 15—20 procent blefvo förstörda.

Såsom ett bevis på, att gödslingen ej särdeles mycket inver- kar på larverna, allraminst kan döda dem, anför herr AXEL ÅHMAN, Uddevalla, i bref af den 31 maj, att de pläga årligen uppäta säden på en för tjugo år sedan odlad högmosse, oaktadt där flera gånger gödslats med latrinspillning, kalisalt och thomas- fosfat. Larverna hade nu i år, trots rätt stark gödsling med

36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

kalisalt, redan börjat sina härjningar, men förekommo ej så talrikt strax under jordytan som något djupare ner.

Herr H. W. FRANCK, Lis i Hallands län, skrifver däg 11 juni om samma ämne: »Då jag i våras tillträdde Stafsjö, råddes jag att stöpa utsädet i anisolja, men detta har åtminstone ej varit tillfyllest 1 år. Då masken angriper ståndet, blir det. snart gult och vissnar sedan ner, men jag har hört sägas, att det åter kan spira upp. Detta har jag ej sett, ty därtill är väderleken kan- ske för torr. På cirka 12 tunnland hafva de ätit upp den mesta säden, så där har jag delvis sått om. Dessutom har masken gjort stora bara fläckar här och där. Folkets åsikt är, att ma- sken i medio af juni går ned i jorden och angriper ej säden vidare. Han förekommer mest på sandjord samt på svartmylla å lerbotten, som här i Halland kallas afvajord (sjöbotten). Dessa härjningar förekomma år efter år, men så vidt jag vet har ingen- ting gjorts för att stäfja desamma, utan i stället kasta jordbru- karna ut sitt utsäde två å tre gånger på våren för att mata dessa glupska djur.»

Vidare har begärts råd från herr J. STENBERG, Vadensjö i Skåne. Där voro sockerbetorna angripna, och larverna så tal- rika, att 6 å 10 stycken kunde anträffas på en enda beta.

Svårigheten att göra detta djur oskadligt för de odlade väx- terna har redan framhållits i föregående berättelser, och något tillfyllestgörande medel är, så vidt jag vet, sedan dess ej före- slaget hvarken här eller i Amerika. Åtskilligt rörande insek- tens äggläggning, larvens lifslängd m. m. har icke ens ännu kunnat säkert afgöras. Som förlidet år omnämndes, plockades tre hundra knäpparelarver i ett potatisland vid Anstalten, och dessa liknade hvarandra till den grad, utom hvad storleken beträffar, att jag antog, att alla tillhörde blott en art, nämligen Agr. Lineatus Lin. I större bassängen i yttre insektariet be- reddes dem en rymlig bostad, och höstsäd insåddes till föda. I början anföllo de plantorna rätt ifrigt, så att många strån föllo omkull, men detta upphörde naturligtvis vid inträdande kyla. I våras och på sommaren märktes deras närvaro mindre, hvarför en undersökning af jorden företogs på hösten. Nu visade sig en och annan larv, men af fullbildade knäppare blott två exemplar, och af dessa var ett Lineatus och ett Obscurus. Deras yttre

RE

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 37

skal var hårdnadt, men ändock hade de ej gått upp: ur jorden, där de troligtvis ämnade förblifva till koramande vår. I rum- met, som har cementgolf och hvars: väggar bestå af fönster, hvar- igenom kringvandrande skalbaggar där lätt kunna märkas, hade ingen knäppare varsnats. Uppgiften om, att knäpparna, liksom ållonborrarna ej framkomma förr, än de legat öfver vintern i jor- den, synes härigenom i någon mån bestyrkt.

Den 9 juli hittade vaktmästaren en död knäpparelarv ute:i jorden, hvilken på undersidan hade 16 stycken små larver fast- sittande i en rad, med bakre delen inuti larvens kropp och den främre utanför densamma. Den lades på jord 1 ett litet kärl för att observeras, sedan en af parasiterna dragits fram och satts under förstoring. Han var slät och glänsande hvit samt halft genomskinlig. Den främsta kroppsringen var längst och liksom de öfriga tjockast på midten; den bakre ändan var smalast och mindre rundad... Dessa små larver förvandlades slutligen till pup- por, men någon fullbildad stekel erhölls ej. Möjligen tillhörde de Bracon Dispar KOLLAR., hvilken enligt TASCHENBERG para- siterar 1 knäpparelarverna.

Redan för flera år sedan kom man å experimentell väg i Nordamerika på det klara med, att de gödselämnen och utrot- ningsmedel, som förut allmänt ansetts såsom värdefulla mot detta skadedjur, voro till ingen eller ringa nytta, då de icke dödade detsamma. Däremot är man numera tämligen ense om, att jordens brukning kan vara af stort inflytande på dem, ock anser såsom fördelaktigt att nedmylla utsädet så grundt som möjligt, att harfva och plöja jorden, så tidigt man kan på Hösten, samt. att ofta bearbeta henne med plog och andra redskap, hälst en må- nad före höstsådden. Trädning, om de i jorden befintliga lar- verna äro nära fullvuxna (omkr. 20 mm.) och i juni gå i puppa, stark vältning tidigt om våren, sedan kälen gått ur marken samt infångning medelst rotfruktbitar, färsk klöfver etc. samt plockning vid plöjningar äro högeligen att rekommendera. Stark gödsling eller öfvergödsling är alltid att förorda, då där- igenom svagt angripna plantor lättare kunna repa sig.

Kastanieborren (Melolontha Hippocastani FaB.). Från mycket olika belägna delar af landet hafva prof ingått på såväl larver som fullbildade kastanieborrar, och råd begärts för deras

38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19901.

utrotande, men icke från ett enda håll hafva ållonborrar, M. Vulgaris, ifrågakommit. Förstnämnda skalbagge synes alltså svärma under olika år än den andra arten, undantagandes inom den del af Grefvie socken i Kristianstads län, som är belägen högt upp på Hallandsås, och Slöinge af Hallands län, där båda arterna flyga samtidigt.

Prof och förfrågningar rörande medel mot kastanieborren hafva ingått från tre län, nämligen: Stockholms, genom gods- ägaren Ö. E. GruBB i Jersjö af Söderbykarls socken, och Väster- hanninge, som besöktes af assistenten efter rekvisition från kom- munalordföranden därstädes.

Örebro län, genom Kon. Befallningshafvande, där kastanie- borrar visat sig talrikt i Länna socken, samt Ramsberg, genom trädgårdsmästaren ADOLF PETERSON.

Älfsborgs län genom komminister L. J. ÖSTLUND i Hedene af Gäsene härad samt godsägaren H. WarRN på Baldersnäs med anledning däraf, att skadedjuren visat sig vid Kroken i Ödskölds socken. Från Ramsberg sändes endast larver, hvadan det synes, som om svärmningen där skulle inträffa något år senare än på andra håll.

Sädesbroddflyet (Agrotis Segetum TL.) har uppträdt som larv på många ställen och efter vanligheten åstadkommit skada på höstsäd och rotfrukter, synnerligast sockerbetor m. fl. Från Vallen i Halland erhölls prof, och larverna hade där angripit sallad i trädgården. Från Borrby kungsgård i Skåne omtalas i bref, att betorna på stora stycken af fältet uppätits af dessa jord- larver, så att skadan kan beräknas till minst ett tusen kronor. Råkorna hade i hundratal besökt stället, men detta oaktadt hade betorna försvunnit. Äfven från Vallhalls gård vid Engelholms hamn inkom prof och meddelande om, att betorna skadats, isynnerhet å lätt jord. För öfrigt har det varit höstsäden, som angripits före vinterkylans inträdande.

Herr TH. ENEROTH å Tanums prestboställe i Bohuslän klagar mycket öfver. dessa larver, hvilka man funnit talrikast de 20 som föregåtts af torra somrar. Det angripna fältet hade djupa, väl gräfda diken, hvilkas kanter befriats från grästorfven, men ändock tycktes det, som om angreppen började invid dikena. Trädan hade blifvit: plöjd två gånger under sommaren. Bref-

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 39

skrifvaren anser 1i följd häraf, att larverna ej uppstått i själfva åkern, utan kommit dit öfver dikena. Hur härmed kan förhålla sig är svårt att afgöra efteråt; men för min del vill jag gärna antaga, att fjärilhonorna lagt sina ägg på ogräsplantorna, som funnits i åkern, och att larverna sedermera, då jorden plöjts och bearbetats för sådden, en tid saknat föda och begifvit sig på vandring för att söka sådan och därunder mött dikena, där de måst stanna, tills nya plantor uppkommit, då de från dikeskan- terna kastat sig öfver dessa.

Från Kilanda landtbruksskola i Älfsborgs län inkommo äfven klagomål öfver larver, som afbeto rågplantorna i närheten af roten och sedan drogo till sig och uppåto bladen i sina göm- ställen under kokor, 1 jordsprickor etc. Där hade man dessutom observerat, att ofvanpå jorden liggande och svällda korn äfven blefvo angripna. Sistnämnda omständighet var för mig något nytt, så vidt skadan ej skett genom knäpparelarver, hvilka pläga sålunda skada kornen, dock vanligen endast då dessa befinna sig en eller annan tum under jordytan.

Hvad detta skadedjur beträffar, synes litteraturen ej hafva något nytt att förmäla för 1900, åtminstone ej i praktiskt hän- seende. Man måste alltså hålla sig till förut angifna medel mot detsamma. Som redan är nämndt, torde det vara högst sanno- likt, att fjärilhonan lägger äggen på eller invid i åkern växande Opräs. -I «så fall blir. det af vikt att hålla åkern så fri som möjligt från sådant under fjärilns flygtid, d. v. s. från juni till såningstiden; att öfvergödsla med kali eller ammoniaksalter, där larverna hålla till, hvarigenom plantorna få större förmåga att grena ut sig. Man har föreslagit att blanda 10 kilo fint pul- veriserad järnvitriol med kalk, vägdamm o. d. och utså detta per tunnland, medan plantorna äro våta -af regn eller dagg, sa vrdtt. pulyret kommer att, fastna på . blåden. n- Mitriolen/ har dessutom den egenskapen, att den dödar åkersenap, sniglar m. fl. Då larverna uppträda å vissa fläckar, skulle de lättast och säkrast dödas genom besprutning med kejsargrönt och vatten. Detta bör då ske i fläckarnas utkanter, där ännu gröna plantor äro tillstädes.

Hvitaxflyet (Hadena Secalis T.iN.) synes ej gjort så mycken skada i år, då det omnämnes blott från ett par trakter, näm-

40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

ligen Vikbolandet och Skeningeslätten i Östergötland, enligt en notis i en af länets tidningar. En korrespondent till Anstalten omnämner dock, att någon härjning ej förekommit, då man bland rågen blott såg ett och annat hvitax, ett förhållande, som årligen inträffar: på många håll. Det af fru S. ROsSTRUP i hennes uti de flesta afseenden förträffliga arbete »Vort Landbrugs Skadedyr: etc. Kjöbenbavn 1900», utförligt beskrifna lefnadssättet hos en malfjäril (Ochsenheimeria Taurella W. V.) öfverensstämmer full- komligt med ifrågavarande nattflyarts, om man undantager, att den förras larv går nedåt från stråets öfversta del genom alla dess leder, samt slutligen förpuppar sig mellan hopspunna blad. Vid omnämnandet af »Hvidaxuglen» (Hadena Didyma EsP.) synes dock förf. delvis röra sig på ett för henne okändt om- råde och detta i likhet med flera nutida praktiska entomologer. Hvad själfva namnet beträffar, visade jag redan år 1886 i Entomologisk Tidskrift, sid. 57 och följande, som jag tror tyd- ligt och påtagligt nog, att detta ESPERS namn måste utbytas mot det vida äldre af LInnÉ, näml. Hadena Secalis, som af honom användes i Syst. - Nat. 1758 och af BIERKANDER 'i Vet. ak. Handlingar för 1778. I »Vort. Landbrugs Skadedyr» uppgifves, att fjäriln flyger på den tid, då kornet skrider, och att den lägger sina ägg mellan axet och bladslidan, samt att larven lefver an- tingen af kornen, när dessa börja utvecklas, eller kryper in mellan bladslidorna och förtär saften. Detta är dock enligt min och äldre författares erfarenhet ett stort misstag, troligen härrörande från DAHLBOM, som visserligen måste läst föregående författare, men på ett egendomligt sätt, och hvars egna iakttagelser synas hafva skett blott i inbillningen, eljest hade han ej kunnat fram- komma med dylika påståenden. Den larv, som fru ROSTRUP senare omnämner, måste tillhöra AH. Secalis Tis. (Didyma EsP.), fast Hon själf synes tvifla därpå. Med HH. Ockroleuca Esp, kan Secalis omöjligt hos oss förväxlas, då den förra arten är högst sällsynt och endast någon gång anträffats i Skåne och på Gotland. Att ROLANDER och BIERKANDER skulle haft att göra med denna arts larver under: härjning i Dalarne och Västergötland blir alltså nästan en orimlighet. | Efter det ytterligare omnämnande rörande denna fjäril, som är intaget i min berättelse till Landtbruksstyrelsen för 1899; sid.”

v

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 19090. 4T

26 0. följ., trodde jag, att ett återupptagande af frågan om artens namn och lefnadssätt, skulle blifva öfverflödigt; men så ärvemellertid "ej fallet; Och så komrfer väl att fortfara, så länge man vid författandet af uppsatser eller handböcker om våra skadeinsekter, i saknad af egna erfarenheter, föredrager att okritiskt rådfråga hvilken äldre författare som hälst framför att vända sig till nyaste litteraturen och sina närmaste grannars observationer.

På våren går den öfvervintrande larven från den ena plantan till den andra, och dess närvaro märkes lätt därpå, att öfversta bladet gulnar, emedan stjälkens inre är skadadt. Så sker äfven vid angrepp af korn- och fritflugans larver, men dessa skiljas lätt från fjärillarven därigenom, att de sakna fötter.

Slökornflyet (Hadena Basilinea FAB.) har omnämnts från Skedvi i Dalarna, där mejerikonsulenten JoHN LARSSON anträffat rågax, som voro angripna af larverna. I hur hög grad rågen varit skadad omnämnes ej.

Från Kantorpstrakten i Södermanlands län erhöllos 14 prof på hvete från åtskilliga hvarandra närbelägna egendomar, och i nästan alla profven förefunnos spår efter larver, i ett par upp- gingo de skadade kornen ända till 8 procent. Man ser häraf, att äfven detta skadedjur kan vara af ganska stor betydenhet, fast dess uppträdande i de flesta fall ej märkes af landtmannen. Under min jordbrukaretid i Västmanland fann jag ofta de brun- aktiga, med smutsgula rygglinier försedda larverna krypande på spillsäden å golfvet, där höstsäden inkördes, och bemödade mig alltid om att uppsamla och döda dem. Deras öfvervintrings- ställen : och lefnadssättet på våren lyckades det mig aldrig att iakttaga, ty de dogo alltid i fångenskapen eller uppåto hvarandra, fast de omgifvits med hveteax. Man påstår visserligen, att fjäril- honorna äfven lägga äggen på gräs, hvarpå larverna sedan föda sig, men detta vågar jag tillsvidare betvifla. Att däremot de larver, som öfvervintrat utan att hafva blifvit fullvuxna, på våren måste tillgripa växtrötter eller plantor till föda, anser jag däremot påtagligt, äfvensom att detta kan ske på hösten mellan skörden och vinterkylan. Larvernas angrepp på axen synes märkvärdigt nog ännu ej vara anmärkt i Danmark, ehuru fjäriln där skall vara allmän.

42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 10901.

Att artens lefnadssätt därstädes skulle vara så mycket afvikande, är mindre troligt.

Hvetemyggan (Cecidomwyza Triticz KIrB.) har som vanligt förekommit, men då blott några få prof insändts, kan intet om- döme om dess förekomst 1 allmänhet afgifvas. Hveteprof hafva erhållits från Åkesholm, Hönsinge i Malmöhus län, tvänne, det ena innehöll 3,7 och det andra blott 1.78 procent skadade korn. Förlidet år från samma ställen 1,05 och 3,46 procent.

Örtofta gård i samma län 7,15 proc. skadade korn.

Marielund, Nättraby i Karlskrona län, medeltal af två prof 2,25 PrOC.

Lärbro socken af Visby län 2,63 proc.

Sköllersta socken af Örebro län 7,10 och Ekeby blott o,e4 Proc a: i Arvikatrakten af Värmlands län 2,63 proc. Kubbhvete under- sökt under vintern.

14 prof från olika, nära hvarandra belägna egendomar i Kantorpstrakten af Södermanlands län, visade ett medeltal af 8,72 proc. skadade korn. Största procenttalet sådana, nämligen 34, uppvisade ett fält med själfsådt hvete. Här hade myggorna ej behöft flyga en längre: väg för att uppsöka närmaste hvetefält, utan äggläggningen kunde äga rum på platsen, där de blifvit födda och parats.

Vårsäden.

Från en person i Borgholm erhölls prof på korn, s. k. prinsesskorn från Svalöf, hvilket var skadadt af både Korn- och Fritflugans larver, och detta i sådan grad, att en tredjedel af plantorna fått förkrympta eller på annat sätt skadade ax. Den öfriga delen af hans fält var besådt med vanligt landtkorn, och hos detta kunde, enligt brefskrifvarens utsago, ej upptäckas ett enda missbildadt ax. Han frågar med anledning häraf, om det kan vara skäl att fortsätta med den nya :. kornsorten : till ett annat år.

Denna frågas besvarande är ej så lätt, hur enkel den kan låta. Gotland och Öland äro mer än andra landskap utsatta för

LAMPA: "BERÄTTELSE ' TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 190900. 43

dessa flugor, troligen i följd af de där vanliga, torra somrarna, och kanske af den, vid jämförelse med Skåne, i allmänhet mag- rare jorden. Kornflugan och Friten lägga vanligen hälst sina ägg på de magraste ställena, såsom i närheten af diken, på vänd- tegar och högre belägen mark, där matjorden är torr och af ringare djup. Här bland den korta och spensliga säden märkas äfven lättare de missbildade stånden. En kornsort, som tages från god jord i Skåne och utsås på en magrare och torrare jord- mån, kommer väl alltid att lida häraf, synnerligast om torr väder- lek är förhärskande, och då äro kornflugorna genast framme för att taga sin del af skörden. Jag känner tyvärr ej huru för- hållandena i allmänhet gestalta sig på Öland efter ombyte af utsädeskorn, men är böjd antaga, att den gamla, på ön inhemska och vid väderlek och jordmån vanda sorten torde böra föredragas, så länge den ger god äring, framför andra, från annat håll, där jorden är kraftigare och väderleken gynnsammare. Det är nog möjligt att denna åsikt blir jäfvad af åtskilliga kornodlare, som bytt om utsäde och funnit detta fördelaktigt, men då torde detta mycket berott på jordmånens beskaffenhet.

Baljväxterna.

Bladlössen (Ap/zs) hafva uppträdt på flera håll, såsom vid Solberga i Nerike på liljeväxter under tak, vid Strömudden i Stockholms skärgård å diverse odlade växter. Herr kammar- junkaren S. S:N FLaAcH på Svensksund skrifver, att ärterna voro mycket skadade å Vikbolandet, och från Hafdhem på Gotland omnämnes, att de äfven där voro illa åtgångna genom bladlöss inom flera angränsande socknar.

Vid Knutstorp, Flisby i Jönköpings län, hade ett hafrefält angripits, så att plantorna ljusnat i förtid, och vid Qvarsebo i Östergötland uppträdde bladlöss på bladen af vinbärsbuskar.

Mycket torde ej kunna uträttas för att utrota bladlössen, då de förekomma millionvis å större fält och som vanligt hastigt föröka sig; men om de vid sitt första uppträdande intaga mindre fläckar i åkern, kan besprutning med fotogenemulsion eller 1 procentig lysollösning göra god nytta. Det är just ej sällan ärt- eller

44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

bafrefält äro utsatta för bladlushärjningar, men ett lyckligt för- hållande synes det vara, att dylika ej återkomma år efter' år på samma ställe, utan vanligen upphöra efter en sommars förlopp. Någon nytta kunde åstadkommas genom att uppskära: säden & de skadade fläckarna och använda den till grönfoder, medan den därtill är duglig, eller i annat fall uppbränna "densamma.

Ärtsmygen (Bruchus' Pisz Lin). Från herr: €! FE. PET- TERSSON vid Göteborgs Trädgårdsförening sändes af denna skal- bagge angripna ärter och förfrågan gjordes, om dessa borde: användas till utsäde. Något uppmuntrande svar kunde naturligt- vis ej gifvas. De blefvo ej häller utsådda, enligt hvad senare: meddelades.

Från lektor L. J. WAHLSTEDT, Kristianstad, erhölls ett ärt- prof, härstammande från England, hvilket inlämnats till där- varande frökontrollanstalt för undersökning och innehöll full- bildade ärtsmygar. Som ärtskörden skulle användas halfmogen vid en Konservfabrik, var faran härvidlag för djurens acklimati- sering mindre än eljest.

Ett tredje fall af liknande beskaffenhet inträffade vid Aktiebolaget Sveriges förenade konservfabrikers egendom Utby Backgård in- vid Partilled, där grönsaker odlas i mycket stor skala. 'Ärterna stöptes före sådden och fingo stå fuktiga någon liten tid. Där- under framkröp en myckenhet Bruchus- exemplar: och dödades: Til dessamtre ställen hafva aflåtits förfrågningar för att: om möjligt få utrönt, om skörden efter af Bruchus Pisi skadade ärter skulle visa sig af sämre beskaffenhet och om — hvilket var viktigast — det visat sig, att skade-

djuren under sommaren förefunnits som

larver i de späda ärterna eller som full- Fig. 3 a. Artvifvel bildade i de mogna. Detta är en högst Oruchaus Pisi IE.) bi viktig omständighet att känna för att kunna Larv. ce. Skadad ärta, / : Sd

bedöma, om skadedjuret fortplantar sig

Af figurerna torde hvar hos oss och möjligen kan bli acklimati-

och en lätteligen igen-

känna detta skadedjur. seradt.

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 45

Randiga Ärtvifveln (Sitones Lineatus LL.) uppträdde vid Svalöf och gjorde skada på vickerbladen. Detta är i år det enda ställe, hvarifrån klagomål ingått öfver detta allmänna skade- djur. Vid tjänlig väderlek växa ärterna vanligen ifrån skalbag- garna, som då ej hinna göra nämnvärd skada.

Rotfrukterna.

Förut har blifvit omnämndt i denna berättelse under »Höst- säden» hur Sädesbroddflyet angripit sockerbetorna på flera ställen i sydligaste Sverige, hvadan det här förbigås för att lämna rum för andra å rotfrukterna skadliga insekter, som under året visat sig vara af någon betydelse.

Kålflugan (Ånthomyia Brassice BeHÉ) har gjort åtskillig skada i larvstadiet å rofvor vid Agnaryd, Mistelås i Kronobergs län, samt vid Högestad, Solfvesta i Kalmar län. Några upp- lysningar om skadans storlek medföljde ej profven.

Fläckiga Sköldbaggen (Cassida MNebulosa L.) gjorde å ett par ställen ganska stor skada på sockerbetorna, synnerligast vid Spannarps egendom, enligt lämnad upplysning från Helsing- borgs sockerfabriksaktiebolag i Engelholm, samt å ett betfält vid Allmänna Svenska Utsädesaktiebolagets egendom Svalöf i Malmöhus län, enligt disponenten E. OLIns meddelande. Seder- mera erhölls bref rörande sistnämnda angrepp från d:r HANS TEDIN vid Svalöf. Då detta kan vara af mer allmänt intresse, ehuru det icke innehåller något nytt, tager jag mig friheten lämna utdrag därur. Med ledning af undertecknads meddelan- den i Entomologisk Tidskrift företogs besprutning med kejsar- grönt och vatten, hvilken medförde godt resultat.

Ett par iakttagelser från härjningen meddelas, nämligen föl- jande: »Intill betfältet och på tvänne sidor om detta fanns en ärtåker, som, efter hvad det sades, varit uppfylld af ogräs, och att Chenopodium och Åtriplex också funnits bland detta, är väl säkert, ehuru jag ej var i tillfälle undersöka saken. Angreppet på betorna skedde nu midt för ärtåkern och »till alldeles samma bredd som denna hade; att skadedjuren i detta fall kommit från ärtfältet är påtagligt. Men utom dess skedde ock ett angrepp —

46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

och detta ännu svårare — vid motsatta kanten af betfältet, som här hade en bredd af 500 meter, hvilket äfven var afståndet mellan de båda angreppspunkterna. Här fanns intill betorna ett fält med hafre, så godt som alldeles fritt från ogräs. MHvarifrån skadedjuren här kommit, är därför ej godt att säga. I ena som andra fallet, d. v. s. på alla ställena, hade de tydligtvis vid ankomsten till betfältet slagit sig ner i samlad skara i själfva kanten af detsamma, ty där var betblasten å en ett par meter bred remsa uppäten ända till närverna. Men lika tydligt var ock, att djuren antingen redan -vid ankomsten eller ock seder- mera från kanten spridt sig medelst vingarnas tillhjälp, ty an- greppet sträckte sig långt inåt fältet och var här tämligen lik- formigt fördeladt, men på samma gång -— lyckligtvis — relativt svagt. För att nå full effekt af en öfversprutning, är det ju emellertid tydligt, att den, i fall sådana som detta, bör, så vidt möjligt är, verkställas öfver hela det angripna fältet.»

Den andra sköldbaggetruppen hade troligen kommit från motsatt håll, kanske långt ifrån, då djuren medelst vingarna kunna förflytta sig hvart de önska.

Genom herr EMIL DUFBERG, Christineberg, Oxie i Malmöhus län, erhölls en myckenhet gröna nattflylarver från betfälten, hvilka de angrepo rätt betydligt. De kunde dock ej då till arten bestämmas, utan afritades, beskrefvos och inlades i burkar för öfvervintring, för att om möjligt lämna fjärilar nästa år.

Foderväxterna.

Gräsflyet (Chareas Graminis L.). Från inspektor ERIC LUNDBLAD, Långvinds bruk, Enånger i Helsingland, tre mil norr om Söderhamn, erhölls prof på larver jämte underrättelse om, att dylika alldeles förhärjat 6 aå 8-åriga vallar. I ett senare bref omnämnes, att man försökt plöja djupa fåror kring de an- gripna fälten, och att därigenom uppnåtts godt resultat. Genom fiskeriinstruktören A. G. WERNQVIST ingick underrättelse om, att en mask härjade å ett par tegar gräsvall invid en bäck nära Falköping. Enligt brefskrifvaren voro tusentals larver äfven uti den lilla bäcken. Efter dylika beskrifningar är det mycket svårt, ja

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 47

vanligen omöjligt att sluta sig till hvilken insektart, som är i fråga. - Förmodligen var det här den s. k. gräsmasken, som upp- trädde, och de i bäcken befintliga drunknande individer.

Från godsägaren SvEn BRUN, Stengården, Jerfsö i Helsing- land, meddelades, att gräsmask härjade inom Siljesta och Nordsjö byar. Äfven i Delsbo har härjning ägt rum, enligt hvad herr J. RuDoLPHI meddelåt.

Timotejflugan (Cleigastra Armillata ZETtT.). I nästföre- gående årsberättelse, sid. 36, omnämnes denna flugas uppträdande vid Agnaryd, Mistelås socken af Kronobergs län. Genom herr P. NILSSON därstädes erhölls den 23 juni 1899 en myckenhet larver, hvilka lades på jord i lämpliga kärl. Den 22 april 1900 gran- skades jorden, hvarvid befanns, att många puppor dött. Mellan den 2 och 6 maj utkläcktes 12 flugor, som parvis fördelades på flera kärl, hvari timotejstånd inplanterats. Någon parning eller äggläggning ifrågakom ej, men en hona lefde till den 28 maj.

Nu liksom en gång förut var det bland de utkläckta exempla- ren blott ett, som öfverensstämde med beskrifningen på CZ. Flavipes FALL. Denna art är i Tyskland och Danmark ansedd att vara den rätta timotejflugan, och hos oss förekommer hon enligt.ZET- TERSTEDT i hela Sverige, men Armällata däremot blott i södra delen och där sällsynt. Det är likväl ganska möjligt, att båda tillhöra samma art, då benens färg ofta kan variera från rödgult till brunt hos ett stort antal insekter.

Klöfverspetsvifveln (Apioz Apricans Hest) har visat sig i klöfverblommorna och uppätit fröen vid Agnaryd, Mistelås, enligt underrättelse och prof från herr J. F. NILSSON därstädes,

Trädgården.

Björkrullvifveln (Byctiscus Betuleti GYLL.). Från bruks- patron TILLBERG, Falsterbo bruk i Kalmar län, erhölls den 26 juli några hoprullade, bruna, nästan cigarrliknande päronblad, hvilka innehöllo enstaka rundade och hvitaktiga ägg. Bladrul- larna lades i en glascylinder och fuktades emellanåt. Senare på hösten erhölls därifrån en vifvel af ofvannämnda art. Denna öfvervintrar och börjar nästa sommar rulla närsittande blad om-

48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

kring hvarandra. 'Är djuret så . talrikt, att de flesta bladen på ett päronträd genom dess behandling borttorka, kan det natur- ligtvis åstadkomma skada.

Fläckhorniga Löfvifveln (Phyllobius Maculicornis GYLL.) har flera gånger under föregående åren uppträdt och uppältit bladen på enstaka fruktträd, men någon verklig härjning har ej afhörts förr än 1899 och i år. Uti ett bref af den 17 juni från herr G. A. SvENZON, Nilsagård, Lena i Västergötland, omnämnes, att af den ungskog af björkar, som förlidet år härjades, nu återstå blott 5 procent, som slagit ut löf, de öfriga plantorna hafva dött. »Sorgligt nog gör samma insekt ännu värre härjningar i år. Den har angripit alla slag af löfträd: björk, lönn, rönn, pil, hägg, - asp, körsbär, apel och päronträd. Under dagarna 3—96 juni förtärde den hvart enda blad på två lönnar, 7 å 8 alnar höga med stora kronor, stammens diameter är 3 å 4 tum.

»De finnas nu i oroväckande mängd äfven vid angränsande gårdar, samt vid den 3 kilometer härifrån belägna Timmelheds by. De hafva ock visat sig på löfskogen i utmarkernars— fe Vi frukta här, att denna skadeinsekt kommer att göra löfskogarna stor skada, ty vi äro vanmäktiga att hindra hans framfart.»

Som man ser, är här fråga om en rätt allvarlig härjning, hvilken troligen ej kan hämmas, innan insekternas tid är ute. De äro för små för att kunna nedskakas och sedermera upploc- kas från marken; dessutom är det angripna området allt för stort för att kunna rensas utan användande af besprutning; men härtill saknas lämplig redskap och erforderlig arbetsstyrka. Man kan alltså just ej göra annat än rädda ett och annat träd och får föröfrigt hoppas, att härjningen efter ett eller ett par år skall helt och hållet upphöra, liksom af sig själf.

Af Pingborrar har ej sändts mer än från ett håll, nämligen Hargs bruk genom friherre C. J. BecK-Fruis. De hafva nog som vanligt svärmat på många ställen å sandmarker, men de tal- rika förfrågningar, som under föregående åren ägt rum och hvarpå upplysningar lämnats om djurens art och lefnadssätt, hafva väl gjort sitt till, att man blifvit mer allmänt bekant med dem.

Krusbärstekeln (Nematus Ribesiz ScoP.). Begäran om råd mot denna stekels larver (krusbärsmasken) har inkommit från blott två ställen, nämligen Oskarshamn genom fru CHARLOTT

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 49

FRIBERG och Holtane, Ertemark i Älfsborgs län, och tillråddes som vanligt besprutning af de angripna körsbärskvistarna med kejsargrönt och vatten. Innehafvaren af sistnämnda ställe, herr ERLAND JOHANSSON, beklagade sig öfver, att han ej på apoteket vid Billingsfors kunde få köpa färgstoftet, hvarför han under- rättades, att sådant efter vissa formaliteters iakttagande kunde erhållas vid Anstalten; men något svar härpå afhördes ej vidare.

Mörkvingade Päronmyggan (Cecidomyia Pyricola NÖRDL.). En mängd delvis svartnad päronkart, som sändts till Anstalten för undersökning, inlades på jord i burkar och förvarades i kall- rum öfver vintern. Sålunda skadade päron träffas ej så sällan i trädgårdar och bruka falla till marken vid torr väderlek, men vid våt sitta de längre kvar på trädet. Skäres ett sådant, van- ligen missbildadt och svartfläckigt päron itu, finner man, att det är ihåligt, inuti svartnadt och på öfver- gång till förruttnelse. Sedan karten kommit till marken, utkrypa larverna och borra sig ned uti jorden.

Enligt författarna skall päronkarten skadas på ofvan nämnda sätt af minst fyra arter mygglarver, nämligen dels af gallmyggor (Cecidomyza) och dels af sorgmyggor (Sczara). Hvilka af dessa

detär som Hos. Oss skadar värst, ar

dock ännu ej utredt. Fig. 4. a. Larv till mörk-

vingade Päronmyggan (C.

Pyricola NÖRDL.). b. Ska- dad päronkart.

Försök äro visserligen här gjorda förut att få de små larverna att genom- gå sina sista utvecklingsstadier, men dessa hafva ej lyckats, kanske i följd däraf, att kartarna snart möglat, sedan de lagts på jord. Ofvan anförda uppfödningsför- sök lyckades ej häller alldeles efter önskan, oaktadt materialet var tillräckligt, ty blott en enda mygga utkläcktes; men detta var nog att bestämma släktet och troligen äfven arten. Får man döma efter NÖRDLINGERS korta beskrifning, borde denna vara hans Pyricola. Det är nog samma myggart, som i föregående årsberättelse kallades C. Pyrz BoucHÉ, hvilket skedde af misstag, emedan någon fullbildad mygga, då ännu ej erhållits.

Mörkvingade päronmyggan är svartaktig, på ryggen baktill

Entomol. Tidskr. Årg. 22, H. 1 (1901). 4

(0) ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

en

mer grå, vingarna mörkgrå, ben och antenner (pannspröt) bruna. Bakkroppen skall vara röd medan myggan lefver, men blir sedan gråbrun. Sorgmyggelarverna (Sczara) likna mycket gallmyggor- nas, men torde vara större.

Från med. d:r L. G. DOvERTIE i Sköfde ingick ett medde- lande, hvilket innehöll, att han, enligt erhållet råd, 1898 uppbrände den skadade päronkarten, hvarefter päronskörden 1899, fastän ringa, dock blef oskadad. <Stationsinspektor CARLSSON vid Smedby i Kalmar län omnämner, att hos honom ett stort, förut rikt bä- rande päronträd, under senare åren ej gifvit någon användbar frukt i följd af dessa larvers angrepp.

Får man döma efter en närstående arts — Svarta päron- myggan (C. Vigra MeIic.) — lefnadssätt, hvilket af SCHMIDBER-

GER beskrifvits (se årsberättelsen till Landtbruksstyrelsen för år 1898, s. 57)”, skulle mygghonan lägga äggen 1 blomknoppen, hvarefter larverna äta sig in i blombottnen, där de sedan äro skyddade mot besprutningsvätskor. De kända medlen blifva alltså fortfarande endast snar upplockning och förstöring af den skadade karten, samt jordens djupgräfning under trädet och därpå följande tillpackning så fort ske kan.

Potatisflyet (Hydroecia Micacea Esp). I Entomolo- gisk Tidskrift för 1889 å sid. 7 omnämnes denna nattfjäril för första gången såsom skadedjur af undertecknad, emedan dess lar- ver året förut 1 Filipstads trädgårdar anställt ganska stor skada genom att uräta det inre af potatisstjälkarna. Sedan afhördes intet rörande densamma förr än 1893, då privatläraren J. HEN- RIKSSON i tidningen Värmländingen af den 1 november lämnade en beskrifning på fjärilns olika förvandlingsstadier. Larven hade då förekommit i juli uti trädgårdar vid Mellerud på Dalsland och i sådan ymnighet, att på sina ställen omkring en femtedel af potatisstånden gingo förlorade. Sedan förflöto åter fiera år, under hvilka intet vidare förekom rörande dylika larvers uppträdande på sådant sätt.

Under nu gångna år ankommo dock från flera håll till An- stalten prof på larver, öfver hvilka man skriftligen klagade, eme-

> Genom felskrifning af latinska namnet — Sciara 1 stället för Cecido- myia — 3 rad. 14 uppifrån, har den kallats Svarta päronsorgmyggan, hvilket

härmed rättas. Af de föregående raderna märkes lätt denna namnförväxling.

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 51

dan de skadade vissa plantor på samma sätt som de förenämnda, Denna gång rörde det dock helt andra odlade växter.

Från herr P. STENSON å Fleninge boställe, Ödåkra i Malmö- hus län, ingick en skrifvelse af den 15 juni jämte prof på larver, hvilka sades göra stor skada på sockerbetorna, i det »de borra sig tvärtigenom den späda betan, eller också angripa de denna ett stycke ner samt gå på längden igenom densamma, och i båda fallen förstöres betan.» Larverna sägas ej hafva visat sig förut på stället. — Från agronomen HJALMAR DAHM, Bollnäs, erhöll di- rektör ERIK LINDGREN ett bref af den 23 juni, hvilket af den sist- nämnda öfverlämnades till mig jämte medsändt prof på larver, som urgräfde öfre delen af roten på jordgubbplantor, och från herr KARL M. BERGGREN, Bagartorp, Nyköping, erhölls slutligen jämte bref af den 1 juli en stjälk med rot af välska bönor, hvari äfven en dylik larv inkvarterat sig.

Nattflylarver kunna variera betydligt till utseendet, och flera äro därför kinkiga att rätt bestämma, hvarför det blef nödigt att söka uppföda dem, som nu erhållits. Genom tillmötesgående af insändarna erhöllos flera exemplar, hvilka inlades i öfverbundna burkar, där betor och jordgubbplantor förut voro inplanterade.

För att möjligen underlätta deras igenkännande, ifall de anyo skulle uppträda, lämnas här följande beskrifningar:

Larven. Den 20 juni vid 16 mm. längd: Hufvudet blekt gulbrunt, kroppen framtill ljusgrön med bruna tvärband, baktill brun med grönaktiga segmentkanter; 1:a ring (näst hufvudet) grönaktigt grågul med brun framkant. Den 20 juli var den 30 mm, lång, grönaktigt grå med ett bredt, ljust violettbrunt tvär- band på hvarje ring, utom den första och sista. Den förra smuts- gul med mörkbrun framkant, den senare gröngrå. Vårtfläckarna

stora, grönaktigt bruna. — Åt sig in i den ena efter den andra af de betplantor, som insattes i burken. — Från Fleninge bo- ställe.

Puppan. 16 mm, glänsande brun, vingslidorna ljusare, bakkroppsringarna äfven ljusare, punkterade 1 framkanten, bakän- dan försedd med två smala, hopstående och nästan räta spetsar. Lämnade' fjäril den 25 augusti. — Bollnäslarverna hade samma utseende, den ena puppan lämnade fjäril den 20 augusti.

Larven från Bagartorp, som lefde i bönstjälken hade röd-

52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19001.

brunt hufvud, kroppens bakre ända stötande i violett, under grön- aktig; 1:a ring med fram- och sidokanter nästan svarta. Vårt- fläckarna mycket stora, svartbruna, glänsande, med mörka hår; analplåten brun med blek bakkant. Dog den 4 juli.

Någon underrättelse om att larverna i år angripit potatis- blasten föreligger dock icke. Af det anförda synes, att de hålla till godo med flera af våra odlade växter till föda. De äro ej häller nogräknade vid valet, ty enligt KALTENBACH hafva de äfven anträffats i följande vilda växter: Petasites Officinalis, molla (Åtriplex) och Calamagrostis samt till och med i roten till växter, som vanligen befinna sig' under vatten, t. ex. Svärds- lilja (Zrzs), kafveldun (Zypha), bladvass (Phiragmites), Sparga- 222um och mannagräs (Glycerza). Häraf vill det nästan synas, som om det ej vore brist på annan föda, som förmår larverna till att emellanåt angripa de odlade växterna. Fjäriln är på det hela ganska sällsynt, och torde man i följd häraf kunna ha anledning hoppas, att större härjningar genom dess larver ej äro att vänta.

De larver, som lefva inuti växtdelar, äro i allmänhet nästan oåtkomliga med besprutningsmedel, men det är dock ej osanno- likt, att något härvidlag skulle kunna uträttas därmed. Besprut- ning med kejsargrönt borde då ske så snart man märker larver- nas närvaro, medan plantorna äro små och den ena efter den andra angripas af samma larv.

Om det verkligen är fallet, att larverna öfvervintra, så kan detta likväl ej gärna försiggå i potatisstånd eller betor, och där- för framställer sig själfmant den frågan, hur komma de då till dessa året därpå, om de ej skola vandra in från närliggande mark. För att få detta nöjaktigt besvaradt, erfordras vidare iakttagelser, hvilka dock hos oss betydligt försvåras genom fjärilns sällsynthet och periodiska uppträdande å odlade växter. Då man märker larvernas närvaro, är det för sent att den gången göra undersök- ningar rörande detta förhållande.

Ett annat och pålitligare sätt att oskadliggöra larverna är, att, då en planta börjar sloka och vissna, undersöka hennes nedre delar, och om någon larv då påträffas, genast borttaga och döda densamma.

Frostfjäriln (Chezmatobia Brumata L.). Några larver efter denna mätarefjäril sändes från Göteborg till anstalten förlidet år

LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 53

och gingo ned i jorden för att gå i puppa uti det kärl, där de förva- rades. I oktober framkröpo därstädes flera fjärilar af båda könen, och några infördes i en bur till en inplanterad, tvåårig fruktträdplanta. Någon äggläggning efter föregången parning observerades icke, men i början af maj i år visade sig, att de blad, som på nämnda planta höllo på att slå ut, voro skadade, och vid en närmare granskning af dessa ertappades små larver. De hade ej angripit och förstört knopparna, emedan de syntes hafva utkläckts just som bladen började framträda. I dessa hade de ätit hål eller fördjupningar, antingen på öfra eller undra sidan och borttagit den gröna cellväfnaden. Äfven hade de sammanspunnit ett och annat blad i kanten och bodde däremellan uti en gles silkesväfnad.

De voro den 14 maj blott omkring 4 mm, långa och rörde sig framåt på så sätt, som mätarelarver pläga göra.

Kroppen var blekt gulaktigt grön, mörkare på ryggen och mer gulaktig på undersidan. Längs ryggens sidor löpte två sma- la, gulaktiga linier, och de vanliga ryggvårtorna voro svarta samt bildade, fyra till antalet, på hvar och en af mellanlederna en fyrsidig, framåt smalare figur. MHufvudet var svart glänsande, med en smal, blek linie längs midten; 1:a kroppsringen hade två i midten skilda, gråbruna tvärfläckar, och den sista, analringen, på ryggen en fläck, som nästan bildade ett ankare. Analfötterna på utsidan gråbruna och bröstfötterna mörkbruna.

Äpplevecklaren (Carpocapsa Pomonella L.). Oaktadt den stora myckenhet fjärilar, som här i fånggördlar utkläcktes, hvar- om förut är omnämndt, synes detta skadedjur ej varit så allmänt i år, som ibland brukar vara fallet. Endast från ett håll har förfrågningar gjorts rörande dess larver, som anträffats i augusti under barkflisor på fruktträd. De båda fruktutställningarna i Stockholm visade ren frukt, men detta torde dock ej vara ett tillräckligt bevis för, att äpplemasken var mindre allmän.

Hvåd försöken med Hofheimergördeln beträffar, hänvisas till hvad därom redan blifvit anfördt i denna berättelse. Några gördlar hafva tyvärr ej blifvit aflämnade i vinter.

Bredvingade äpplemalen (Sömaethis Pariana 1.). I års- berättelsen för 1899 äro denna lilla fjärils utseende, lefnadssätt och uppträdande vid anstalten tämligen utförligt omnämnda, hvarför här blott göres ett litet tillägg.

54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

Den väntade, svårare härjningen följande vår uteblef alldeles, ty larverna voro då ej talrikare än under normala förhållanden. Orsaken härtill är svårt att nöjaktigt förklara. Visserligen voro parasiter ganska talrika föregående höst, men detta kunde ej haf- va någon inverkan på larvernas antal i början af följande vår. Det återstår alltså blott, att tillskrifva väderleken under vintern och kanske förnämligast våren detta förhållande. Vid hvilken årstid äggen läggas, kunde ej utrönas denna gång. ;

De ur pupporna framkomna parasiterna voro, enligt medde- lande från M. d:r H. NORDENSTRÖM, som granskat en hop ex- emplar, hvilka insamlades vid ett besök å anstalten, följande: Ophiomide: Angitia Glabricula HorMmGR. och Mesochorus Pecto- ralis RaATtz., en Pteromalin samt många Braconider af släktet Microgaster, de flesta af samma art.

Wahlboms vecklarefjäril (Sciaphila Wahlbomiana T.). I början af juli förliden sommar lämnade en vid Frescati boende trädgårdsodlare ett par plantor af trädgårdssmultron, hvars blom- mor och fruktämnen voro ganska mycket skadade af en liten vecklarelarv. Den var grågrön, hade gulbrunt hufvud samt en svart tvärfläck på första kroppsringen (närmast hufvudet) och en hjärtformig sådan på den sista. Flera dylika små larver tillvara- togos sedermera, och alla infördes i burkar, hvari smultronplan- tor insatts. De förvandlades till puppor mellan den 23—26 juni, hvilka lämnade fjärilar den 3—38 juli, alltså efter omkring 10 dagars pupptid.

Fjäriln har en vingbredd af 12—20 mm. och varierar be- tydligt både till teckningar och storlek, hvilket äfven skall vara fallet med larven. Framvingarna äro mer eller mindre mörkt hvitgrå och hafva två tämligen breda, mörkare gråa tvärband, af hvilka det inre, nära basen belägna, vid tydlig teckning i midten bildar en vinkel utåt och det andra, snedt öfver vingens midt, en eller två större, inåt riktade tänder i bandets inre kant samt en dylik i den yttre, som dock vanligen är mindre tydlig. Ving- spetsen har en större fläck vid framkanten oeh en vid utkanten, båda stundom :hoplöpande och bildande ett tvärband, parallelt med midtbandet, eller äro de otydliga.

Då KIRCHNER i sitt förträflliga arbete öfver för jordbruket skadliga insekter och växtsjukdomar, som utkom 1890, €j upp-

LAMPA; BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1900. 55

tager denna fjäril, synes det, som om densammas angrepp på smultronväxter förut ej vore bekant. Larven tycks föröfrigt vara snart sagdt allätare hvad lägre växter beträffar och angriper till och med dem, som äro beska och giftiga. KALTENBACH uppgif- ver, att den lefver mellan sammanspunna toppblad af Veronica Beccabunga, Lamium, Plantago, Papaver Rhoeas, Carduus och Lysimachia Vulgaris. Han har själf funnit den i blomkorgar af Chrysanthemum Leucanthemun, hvars omogna frön den för- tärde. Larven neddrager ett par af de hvita kronbladen öfver sig ock spinner dem fast till skydd mot yttre åverkan, och är det då lätt att upptäcka honom. WALLENGREN omnämner ytterligare följande växter, som af larven angripas: Åchaillea Millefolium, Senecio, Artemisia Campestris & Vulgaris, Centaurea Facea, Solidago Virgaurea, Serratula Tinctoria, Hieracium, Anthyl- lis, Midicago Sativa, Vicia Sepium, Orobus Tuberosus, Sedum (jag har själf uppfödt en larv därpå), AÅngelica, Egopodium, Pri- mula Veris, Saxifraga, Lathyrus, Cerastium, Ononis Spinosa, Crategus m.fl. Lägges nu härtill Fragaria, så blir det 30 växt- arter, som man numera känner såsom denna fjärilarts födoämnen. Det är i alla fall märkvärdigt, att man ej förut märkt, att den angriper smultronblommor, ty det kan ej gärna antagas, att detta skett i år för första gången. Äfven här vid anstalten er- tappades larver under sitt förstöringsarbete i jordgubblommor.

Bleka Tallstekelns (Lophyrus Pallidus KLuG.) härjning i Göteborgstrakten 1900. Åter har en insekt, som hittills ansetts vara sällsynt i vårt land, uppträdt på ett sådant sätt, att man kan hysa bekymmer för våra yngre tallplanteringar, ifall det skulle visa sig, att skadedjuret ej hör till dem, som ena året förekom- ma i mängd och ett följande knappast synas till. Skulle man få döma efter en af dess nära anförvandters, Röda Tallstekeln (LC. Rufus KLuG.), uppträdande under en senare tid, torde en sådan farhåga vara fullkomligt berättigad. Denna stekel härjade första gången, så vidt man vet, å ett större område i Väster- götland 1861—2, men afhördes just icke sedermera 'förr än 1890, denna gång i Nerike. Sedermera har den nästan årligen

+

56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

visat sig i stor mängd inom skilda områden till och med så långt mot norden som 1 Dalarne och Gäfleborgs län, och senast i år vid Tofverums bruk i Västervikstrakten, hvarifrån prof erhölls, emedan man misstänkte, att larverna härstammade från Nunnan. Lyckligtvis synes den af denna stekel förorsakade skadan vara öfvergående.

Från grosshandlaren H. H. KRISTENSEN i Göteborg erhölls

o

bref af den 10 juni, hvari omförmäles, att å Angholmen vid Långedrag en barrträdsplantering var illa angripen af larver, som förekommo i klumpar å tallarna och uppåto barren. Med bref- vet följde en rik samling af larver, hvilka under vägen börjat förfärdiga kokonger. Härur framkommo mellan den 18 juli och 3 augusti en myckenhet steklar, hvilka tycktes alla tillhöra Lo- phyrus Pallidus KruG. Sedermera erfor jag genom herr KRISTEN- SEN, att det härjade området utgjorde 12 tunnland, och att tal- larna voro blott 5-—7 år gamla. De hade helt och hället be- röfvats barren i följd af angreppet.

Det är ännu för tidigt att yttra sig om den vid Långedrag inträffade härjningen skall åstadkomma planteringens fullkomliga ödeläggelse eller icke. Ur tillgänglig utländsk litteratur rörande denna stekelart får man ingenting veta härom. Det kommer först att nästa år visa sig, om så unga tallar kunna repa sig efter ett så svårt angrepp.

Enligt TASCHENBERG hafva följande parasiter framkommit ur kokongerna: Iryphon Tenthredinum SCHARFBG, Variabilis RTtz. och Lmpressus GR., Exenterus Adspersus ' HiG. (Chteniscus Lepidus HLMGR.), Campoplex Argentatus Gr., Larvincola SCHARFBEG, Semaidivisus RTz., Mesochorus Rubeculus HTG. Samt af flugor: Tachina Gilva, Inclusa och Bimaculata Hrtc.

Statens Entomologiska Anstalt i december 1900.

Sven Lampa.

ESSEN

Sid

PLOMMONSÅGSTEKELN (HOPLOCAMPA FULVICORNIS KLUG.)

Är ett af de svåraste skadedjur för plommonträdet; ända till ungefär 90 92 af plommonen har jag funnit angripna och fördärfvade af dess larver, och åtminstone här i trakten tror jag, att man måste gifva denna insekt den största skulden för dåliga plommonskördar. Både af denna orsak och emedan den lätt nog kan förbises, enär den förstör plommonskörden, medan plommo- nen ännu äro så små, att de flesta knappast ägna dem någon uppmärksamhet, vill jag mana trädgårdsodlare att se upp med denna insekt, hvarjämte jag vill meddela några af mina erfaren- Heterstrani de .5 ä 6 år, FEET jag observerat och i min träd- gård förföljt densamma.

Den hör, såsom namnet angifver, till sågsteklarna, d. v. s. de steklar, hvilkas honor äro försedda med ett sågtandadt ägg- läggningsrör. I allmänhet ligger detta rör inneslutet mellan ett par valvler i ändan af bakkroppen, men när honan skall lägga ett ägg, öppna sig dessa valvler, det blottade äggläggningsröret instickes i t. ex. plommonets fruktämne i bottnen af blomkalken, och uti den springa, som därvid skäres eller sågas upp, insläp- pes ett ägg (hos denna art till färgen grönaktigt). Efter ett par veckor utkläckes larven, som har 10 par fötter och är till färgen rödaktigt hvit, med 2 små mörka ögon och mörkare mundelar. Han tyckes förnämligast hålla sig till plommonkärnan, Exkre- menten bortskaffas medelst en gång genom plommonköttet, och på denna gångs mynning, som ter sig såsom en svart punkt på plommonet, igenkänner man genast larvens närvaro. De så an- gripna plommonen, som naturligtvis ej kunna fullbildas, affalla i förtid, och vid samma tid äro larverna fullvuxna (äfven 1 detta

I

58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

afseende påminner alltså deras lefnadssätt om äpplevecklarens och äpplesågstekelns). De nedkrypa sedan i jorden, där de för- puppa sig i en oval, brun kokong, som företrädesvis tyckes pla- ceras vid en sten, en trädrot el. dyl., och ur hvilken följande år stekeln framkommer, med en synnerlig talang utväljande plom- monträdens blomningstid för sitt framträdande. Man finner dem då ganska talrikt krypande omkring på och uti blommorna eller flygande från den ena till den andra, icke skyggare, än att de tämligen lätt kunna tagas med fingrarna eller i en burk.

Det är tydligt, att man icke med någon framgång kan vid- taga åtgärder mot detta skadedjur, om man icke har klart för sig dess lefnadssätt i de olika stadierna af dess utveckling. Att mot dem använda öfversprutning af t. ex. parisergrönt, som med framgång användes mot äpplevecklarens larv, tjänar tydligtvis till ingenting, ty det är ju ingen sannolikhet för, att något af detta gift skulle intränga i den lilla springa 1 fruktämnet, där ägget ligger (och jag misstänker dessutom, att denna läkes, ehuru jag visserligen icke varit i stånd att komma till klarhet härom). Och som larven icke sedan lämnar sin trygga ställning förr än han förpuppas (om han icke möjligen i något undantagsfall öfvergår från en kart till en annan), så kan man lämna å sido alla tan- kar på att genom öfversprutningar kunna förgifta larven. Kanske skulle man kunna öfverspruta någon vätska, som vore motbju- dande och afskräckande för själfva stekeln, men om också en sådan finnes, så kan man väl svårligen använda den utan att skada eller rent af fördärfva fruktsättningen, ty stekeln uppträder just under blomningen.

Man kunde ock tänka sig, att man skulle åtminstone betyd- ligt decimera dessa skadedjur, om man på hösten borttoge det öfversta lagret jord omkring plommonträdet, och på ett eller annat sätt sörjde för, att där befintliga puppor oskadliggjordes. Men man stöter ju snart, isynnerhet om man går djupare ned, på de fina rötterna, som lätt skadas vid en sådan operation. Och medlet blir i alla händelser osäkert, då man ju aldrig kan vara viss på, att icke någon, kanske de flesta, pupporna ligga på oåtkomliga platser.

Ett bättre medel är att infånga eller ödelägga så många steklar som möjligt, och, på grund af hvad förut sagts, erbjuder

2

ANDERSSON: PLOMMONSÅGSTEKELN. 59

detta icke så stora svårigheter, isynnerhet om det är fråga om lägre träd eller spalierträd. Men det tar mycken tid, om det skall göras grundligt, ty steklarna äro i rörelse hela dagen under blomningstiden. Och vidare bör man ej använda denna utväg, om man ej känner till ifrågavarande steklars utseende, ty annars kan man lätt ödelägga en hel del af de nyttiga steklar, som i stort antal infinna sig. Till tjänst för icke-entomologer vill jag nämna, att denna stekel har en längd af ungefär 5 mm., att kroppen är svart, glänsande, att antennerna äro gulröda (>) eller bruna (2), att benen äro ljust gulröda och vingarna (2 par) ge- nomskinliga ungefär såsom hos en fluga (om en mindre sådan med tilltryckt kropp kan stekelns allmänna utseende sägas när- mast påminna). De rödaktiga benen, som skarpt afsticka mot den mörka kroppen, gifva ett godt igenkänningstecken, genom hvilket man efter någon öfning lätt igenkänner denna fiende bland den skara af andra insekter, som vimla i de blommande plom- monträden.

Äfven om man icke är i tillfälle att utföra detta utrotnings- krig mot själfva steklarna så grundligt, som man ville eller borde, så bör man dock ej helt försumma att använda detta medel.

Det bästa medlet är dock att rikta sina angrepp mot lar- verna, medan de ännu befinna sig i plommonen, genom att bort- plocka alla plommon, som man finner skadade, och som lätt igenkännas på den ofvan omtalade svarta pricken. Det kan tyc- kas, som om detta skulle vara ett allt för tidsödande arbete, men det är visst icke förhållandet; åtminstone icke i andra fall, än där träden äro mycket höga. Med detta arbete får man natur- ligtvis icke dröja för länge, utan hälst företaga det, så snart lar- verna börjat sin verksamhet, således 2—4 veckor efter blomnin- gen, och i alla händelser innan plommonkarten börjar falla ned (att nöja sig med att upplocka den nedfallna karten ger ett myc- ket osäkert resultat). Ehuru arbetet mycket väl kan utföras af barn, får man dock själf öfvervaka, att träden genomsökas så grundligt som möjligt. De hopsamlade kartarna böra tydligtvis förstöras, t. ex. genom att man krossar eller uppbränner dem.

Om än detta medel är besvärligt att använda, så lär det dock vara det enda som (hälst när det fortsättes några år i rad) säkert leder till dessa steklars utrotande. Jag bör dock tillägga,

2 d

60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

att äfven detta medel blir otillförlitligt, om man har grannar, som ingenting göra för att skydda sina plommonträd, ty i så fall ger naturligtvis både det ena och det andra medlet, som man själf använder, ett klent skydd. Färlöf 1 december 1900. , Josef Andersson.

MYROR SÅSOM SKADEDJUR I TRÄDGÅRDEN.

Om jag undantager en och annan »trädgårdsmästare», som räknar myrorna till trädgårdens skadedjur, emedan de (såsom en af dessa försäkrat mig) »yngla af sig bladlöss», så betraktar man väl icke myrorna såsom skadliga för växtligheten. I sina be- kanta handböcker upptaga KIRCHNER och KALTENBACH dem icke ens, och HOLMGREN omnämner visserligen en del obehag, som de kunna förorsaka, när de få innästla sig i drifbänkar m. m., men framhåller företrädesvis den nytta de göra för växterna ge- nom att döda en mängd skadliga insekter och larver. Jag hade också uteslutande sett på den nytta, de göra härigenom, såväl som därigenom, att deras närvaro på ett fruktträd är ett nästan ofelbart tecken till, att man där kan vänta sig finna bladlöss, och jag hade aldrig funnit dem göra någon skada på växterna i trädgården.

Men i våras fick jag veta af annat. I en för några år sedan anlagd plantering på omkring 20 stycken päronträd fann jag en dag, då blomningen börjat, hvartenda träd öfverfylldt af myror, som med en ifver, som snarast liknade formligt raseri, voro i färd med att förstöra blommorna, afbitande åtminstone kronblad, ståndare och pistiller. Några unga, spalierade päronträd vid ett par närbelägna byggnader voro utsatta för samma härjning. Full- komligt öfverraskad, som jag blef vid denna anblick, och till en

4

ANDERSSON: MYROR SÅSOM SKADEDJUR I TRÄDGÅRDEN. ÖT

början endast tänkande på att, om möjligt, rädda en del af blom- morna, brydde jag mig icke om att närmare undersöka orsaken till detta angrepp, utan ägnade min uppmärksamhet förnämligast åt att jaga bort myrorna. Detta var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då jag midt under blomningen ogärna ville företaga någon Ööfversprutning, försökte jag först med insektspulver och pulver af Veratrum, men förgäfves, ehuru jag ej sparade på do- serna; 1 alla händelser ryckte snart nya skaror fram. Jag tillgrep då en stark fotogénemulsion, men äfven denna förmådde endast tillsvidare fördrifva myrorna. Jag visste då ingen annan råd än att försöka en lysollösning, som af d:r SJÖSTEDT användts mot myror med framgång, såsom tycktes framgå af hans redogörelse därför i Ent. Tidskr. 1898, sid. 19. Väl hade jag klart för mig, att jag riskerade att skada, kanske fördärfva päronträden, om jag använde en så stark blandning, som kräfdes för att döda my- rorna, men i den sinnesstämning, hvari jag försattes genom min hittills fruktlösa kamp mot dessa envisa fiender, beslöt jag att stå risken och öfversprutade så träden med en 4 å 5-procentig lysol- blandning. Och för denna kapitulerade myrorna omsider. Jag gjorde öfversprutningen så kort som möjligt och använde en mycket fin strilapparat, annars hade päronträden kanske lidit större skada; nu kunde jag endast på några få blommor och blad märka någon sådan, och växtligheten under sommarens lopp hämmades alls intet däraf. Men min päronskörd för året på denna plan- tering var ohjälpligt förlorad, — så mycket harmligare, som den hade blifvit den första och lofvade att blifva mycket rik.

Sedan jag lyckats besegra mina små, men dödligt envisa fiender på träden, uppsökte jag deras läger och fann detta i stam- men af en till det yttre alldeles frisk alm med ingång mellan ett par rötter i jämnhöjd med marken. Jag upprepade här alltemel- lanåt öfversprutningarne med den följd, att massor stupade för hvarje gång, och till sist antände jag inuti trädet ett litet bål för att förgöra äfven larver och puppor.

Af brist på litteratur var jag okunnig om, hvilken art denna myra tillhörde, men d:r SJÖSTEDT, som vid denna tid besökte orten, upplyste mig om, att det var Lasius fuliginosus TLATR., och den fick då ett helt annat intresse för mig på grund af prof. LAGERHEIMS intressanta uppsats om denna myra och dess svamp-

5

62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

odling, som nyligen stått att läsa i tidskriften. Hade jag från början vetat, att det var denna myra, jag hade att göra med, skulle jag noggrannare gifvit akt på dess angrepp. Nu kom jag endast att iakttaga, att myrorna voro begärliga efter den saft, som utsipprade, där växtdelarna afbitits, och jag antog, att deras angrepp gjordes uteslutande för att framtvinga denna saft. Men möjligen var detta endast ett sekundärt mål och det egentliga målet kanske i stället, att förskaffa sig lämpligt material för de konstfärdiga väggarna 1 sitt bo.

Myrsamhället har säkert funnits länge på denna plats, och jag betviflar ej häller, att de förut angripit blommorna på när- stående äldre päronträd, ehuru deras angrepp på stora träd lätt kunna undgå uppmärksamheten. Nu, då de fått en del rikt blom- mande, små päronträd i sin närhet, funno de naturligtvis dessas blommor lättåtkomligare och kanske äfven läckrare.

Färlöf i december 1900.

Josef Andersson.

NOIHISER:

Statsanslag till Entomologiska Föreningen i Stockholm. : I likhet med hvad förut ägt rum har Kongl. Maj:t den 31 de- cember 1900 tilldelat Föreningen för år 1901 ett tusen kronor för fortsatt utgifvande af »Uppsatser i praktisk entomologi» och under samma villkor som hittills.

Statsanslag till Nunnans bekämpande. Kongl. Maj:t har till Riksdagen aflämnat nådig proposition om ett ytterligare anslag af 15,000 kronor för att, jimte under år 1900 öfverblifna medel (omkring 31,000 kronor) år 1901 användas för ofvanskrifna

ändamål.

LAMPA: SKEPPSVARFFLUGAN. 63

Statsanslag rörande ållonborrarna. Riksdagen har ånyo under förut stadgade villkor beviljat en summa af 40,000 kronor från det för behöfvandes undsättning vid missväxt eller annan nöd afsedda anslag, för att i mån af behof användas såsom bi- drag till ållonborrarnas bekämpande under åren 1901—1904.

SR

Skeppsvarfflugan (Lymexylonr Navale L.).

Af denna i vårt land mycket sällsynta skalbagge anträffades en hane den 21 juli 1900 på en af väggarna till Entomologiska Anstaltens större byggnad, och för några år sedan erhölls. en dylik, som enligt uppgift var fångad af herr J. RUDOLPHI på Ingarön i Stockholms skärgård. Larven lefver i gamla ekar, hvadan det vid Anstalten funna exemplaret antagligen haft sitt ursprung från någon af de därstädes eller i närheten växande ekarna. "THOMSON omnämner blott tre fyndorter, nämligen Skåne, Öland och Västergötland. Af någon äldre entomolog uppgafs, enligt hvad jag vill minnas, att djuret kunde insamlas fordom- dags uti en gammal ek på Kinnekulle, och att det försvunnit sedan detta träd nedhuggits. Enligt en uppgift af LINNÉ (Väst- götaresan) fanns det 1746 vid gamla varfvet i Göteborg uti för skeppsbyggeri afsedt ekvirke, hvilket det i grund förstörde. I GRILLS katalog upptagas såsom fyndorter Skåne, Bohuslän, Öland, Västergötland och Södermanland.” Den hittills kända nordligaste lokal, hvarpå denna skalbagge anträffats inom Sverige, är alltså Entomologiska Anstalten å Kongl. Djurgården.

Sven Lampa.

— — —" X > $$ rn -

64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Tallskottvecklaren (Ketznza Buoliana SCHiFF.). Denna vackra vecklare uppträder stundom såsom larv å 10—14-åriga tallplantor, synnerligast i södra Sverige. I Färlöf af Kristianstads län träffades larverna för några år sedan rätt ymnigt i en mindre plantering, och sistlidet år (1900) erhölls från grosshandlaren H. H. KRISTENSEN i Göteborg .en massa årsskott, bebodda af dylika larver. De voro insamlade å Ängholmen vid Långedrag, där herr K. äfvensom Göteborgs och Bohusläns Hushållningssällskap utplanterat flera tusen barrträd.

Fjäriln har en vingbredd af omkring 20 mm., framvingarna äro vackert tagelröda, med hvita, silfverglände småfläckar och tvärstreck. Dess fygtid infaller hos oss under första hälften af juli och är af tämligen kort varaktighet. Om dagen sitter han dold mellan barren, men i skymningen flyger han omkring för att uppsöka det andra könet. Honan skall kort efter parningen lägga äggen enstaka mellan spetsknopparna på små tallar, och de senare utkläckta larverna angripa knopparna, hvarvid något kåda utflödar. Här öfvervintrar larverna, och deras närvaro är föga märkbar förrän följande vår, då skotten börjat utväxa. Dessa urholkas af dem, och ofta sker detta åa ett par ellertiera skott efter hvarandra, hvilka härigenom missbildas, blifva krökta och kådiga samt torka, om de äro svårt angripna, eller brytas af genom blåst. Ett mindre skadadt skott böjer sig åt sidan men växer sedan uppåt, hvarigenom trädet kan bli krokigt och mindre dugligt för tekniska ändamål.

Något verksamt medel mot detta skadedjur torde väl knap- past ännu vara kändt, i följd af larvens lefnadssätt. Besprutning med kejsargrönt skulle kanske göra nytta, om den skedde i slutet af juli, innan larverna blifvit utkläckta. Att i juni månad bort- taga och uppbränna de angripna skotten tillika med larver och puppor, borde vara till gagn, då därigenom många sådana dödas.

TASCHENBERG omnämner, att en person, som under flera år kämpat mot detta skadedjur, de båda första åren användt myc- ket folk till att sålunda förstöra larverna, dock utan resultat. Under fjärde och femte året gjorde parasiter slut på dem, Di träden blifvit större kunde blott ett öfvadt öga upptäcka, att de varit skadade i yngre åren. Någon verklig fara för en planterings bestånd i följd af en dylik härjning torde alltså knappast före- finnas.

Sven Lampa.

UTDRAG UR BYRÅCHEFEN J. MEVES BERÄTTELSE

ORVERS EN STUDIERESA TIET TYSKEAND HÖSTEN 1900.

Sedan förordnande meddelats mig att företaga en resa till Tyskland hufvudsakligen för att taga kännedom om de erfaren- heter, som därstädes vunnits rörande åtgärder emot skadeinsekten »nunnan», afreste jag från Stockholm den 15 november direkte till Berlin, där först vissa formaliteter måste ordnas för erhållande af tillstånd att besöka de ostpreussiska reviren. Från Berlin gjordes en afstickare till Eberswalde för att göra mig underrättad om forstliga försöksväsendet och äfven om åsikterna rörande nunnan. Vidare ställdes färden till Oberschlesien, där de Her- tigen af Ratibor och Fursten af Pless tillhöriga reviren Ratibor, Kobier och Zwakow nära österrikiska gränsen besöktes, hvarefter förhållandena i de ostpreussiska reviren Kudippen, Wiechortshof, Puppen och Sadlowo, alla ej långt från polska gränsen inom Königsbergs distrikt, skärskådades. I alla dessa revir besöktes skogarna, särskildt de trakter däraf, där nunnan förekommit. Efter besök i Königsberg för samtal med Oberforstmeister Bov och Forstrath SCHNEIDER samt i Födersdort för konferens med Forstmeister EBERTS, hvars revir jämväl besöktes, anträddes åter- färden till Stockholm, dit jag anlände den 11 december.

I Berlin samtalades med Landforstmeister VON DEM BORNE, för tillfället vikarierande Oberlandforstmeister i stället för Excel- lensen DONNER. Herr VON DEM BORNE, till hvars verksamhets- område Ostpreussen hör, yttrade, att, ehuru i allmänhet åtgärderna mot nunnan ej hjälpt synnerligen, det likväl ansetts vara statens plikt att göra hvad man kunde, äfven om kostnaden ej mot- svarade effekten. Åtgärderna hade afsett nunnans utrotande,

Entomol. Tidskr. Årg. 22, H. 2 (1901.) I 5

66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

hvilket icke lyckats. Tallskogen hade i Ostpreussen redt sig i de vanligen blandade bestånden. Under den förra härjningen! hade den vida största skadan efteråt orsakats af barkborrar. Han lät för sig beskrifva de åtgärder, som blifvit företagna i Sverige, afseende mindre insektens utrotande än dess begränsning, intill dess naturen verkade, hvilka åtgärder han ansåg synnerligen väl öfverlagda, och anhöll han att framdeles få närmare kännedom om härjningens vidare förlopp.

I de med hvarandra sammanhängande reviren Kobier och Zwakow, tillhörande fursten af Pless, gjordes likaledes exkursioner under ledning af Oberförster STEPHAN och Forstverwalter KRONE. Där hade användts limning: med knappt lillfingertjocka hamprep på 6—7 meters höjd i bälten genom de starkast äggbelagda om- rådena. Repet drages först genom en låda fylld med stenkols- tjära, därvid detsamma genom två horisontala pinnar tvingas ned i tjäran och uppvefvas på käppar; en afdelning manskap går med dessa käppar, sedan tjäran torkat, och afskär för hvarje trädstam en passande stump, som hänges öfver en barkflaga; en ny afdelning bestryker med händerna dessa stumpar med larvlim, och en tredje, försedd med sex meter höga stegar, hvilkas öfversta' pinne ersatts med en tågända för att kunna sluta sig till trädstammarna och därigenom undvika halkning åt sidan och olycksfall, klättrar upp och fäster stumpen kring stammen genom att slingra ändarna omkring hvarandra, Tredje afdel- ningens arbete hade visat sig tröttsamt, men aflupit utan olycks- händelser: Larverna hade icke kunnat forcera ringarna. I 50- årig skog med 1,100 stammar på hektaren hade materialierna och kostnaderna belöpt sig till per har:

40:20 Kö MIAS EET ES EE LL TN SVE EAA SN NN 6,93 Mrk. 12,5 > TÖP lo sees oe ESSER RE AE SN SANNE ren 10,15 >» 17,5 > STEMKOLSEJÄT ooo ee SIA SANTE SARA AE AN IAN FÖR fen Bie . AS Oo -. 3 .

tjärning, repstumparnas afskärande, påsmetning af lim 2,21 > TEPStumpaArnas. anNbjinP ANGES ==... Seen SATANS 7,63 > tränspoört af Material cis ss Ac0 AES OS ee ee GG

Summa 30,02 Mrk.

1 På 1850-talet;

(Cd

UR J. MEVES' BERÄTTELSE OM EN STUDIERESA TILL TYSKLAND. 67

I 30-årig skog med 1,700 stammar pr har ökades kostnaden till omkring 36 Mrk, men minskades i 100-åriga bestånd med 400 träd per har till 16,44 Mrk. I 30-årig skog fordrades 750 längdmeter rep, i 100-årig 400 längdmeter. En del af arbetet utfördes af kvinnor och pojkar, och var dagspenningen 1,20 för män och 0,69 för de sistnämnda, således mycket låg. — — —

I ofvan berörda oberschlesiska revir utgjordes marken af ur- sprunglig flygsand, delvis uppblandad med lera. TI följd häraf var en stor del beväxt med ganska vacker tallskog med under- växt af gran, hvaremot på andra trakter förekom granskog mer eller mindre uppblandad med tall. Egendomligt var, att nunnans första uppträdande alltid ägt rum i sidder med sämre tallskog, men att hon sedan kastat sig in i granskogen, där naturligtvis den största skadan åstadkoms.

Nu ställdes resan till Ostpreussen — — — — — — —

Enligt meddelande af Oberforstmeister Bov hade nunnan efter den ' stora härjning, som öfvergått dessa trakter på 1850-talet, icke gjort sig märkbar förr än 1896, då hon i beaktansvärd mängd visade sig i de nordliga och mellersta reviren. Ur de förra försvann hon dock snart åter, men utbredde sig allt inten- sivare inom mellersta och södra delarna. Då man efter RATZE- BURGS regel —- de sorgliga erfarenheterna från föregående härj- ningen syntes man redan hafva hunnit glömma — väntade in- sektens försvinnande inom tre år, således 1899, gjordes i början föga, men denna förväntan slog fel. Äfven 1900 års frat be- tingar en afverkning af gran motsvarande l/6 af hela distriktets normala årsafverkning. ”Tallskogen motstår emellertid härjningen och repar sig ' åter, hvaremot granen stryker med, äfven om den får behålla en del af sina barr, och man medhinner endast med svårighet att tillvarataga den skadade skogen, hvilket måste ske omedelbart för att förekomma efterföljande härjning genom bark- borrar. År 1899 visade äggrevisionerna inom af nunnan infek- terade bestånd med öfver 1,000 hars ytvidd i medeltal 6,000 ägg pr stam. Sedan 1899 har toppsjukan visat sig, liksom ock ichneumonider och tachiner uppträdt, men icke desto mindre är den innevarande år orsakade skadan mycket stor, och härjningens

3

68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

slut ännu icke öfverallt att med säkerhet förvänta. Alla möjliga medel användas i afsikt att förgöra nunnan. Ägg insamlades och förstördes, men blott i början ; larvspeglar, larver och fjärilar krossades; å några tusen hektar försågos träden med limringar vid brösthöjd, och detta i de starkarst infekterade bestånden (undantagandes reviret Sadlowo, hvarom närmare här nedan). Försök gjordes att infånga fjärilar med tillhjälp af elektriska strål- kastare; därjämte utfördes omfattande experiment för larvpestens spridning genom ympning och utsättande af infekterade ägg. Alla dessa medel, ansåg herr Boy, hade icke hindrat nunnans spridning, och enda sättet att förekomma nunnehärjning vore efter hans förmenande uppdragandet af blandade bestånd, såsom bevis hvarför han anförde, att de sedan några årtionden sålunda uppdragna bestånden skonats från afsevärd skada.”?

I Königsberg konfererades först med Forstrath SCHNEIDER, sedermera med Oberforstmeister Bor, till hvilkens distrikt höra samtliga af mig besökta ostpreussiska revir. Den förre ansåg, att åtgärderna mot nunnan i allmänhet hjälpt föga, när därmed afsetts nunnans tillintetgörande genom konstlade medel, naturen hade i allmänhet själf gjort slut på härjningen. För att hjälpa naturen ansåg han emellertid mycket lämpligt att, såsom skett i Sverige, nunnan bekämpades från utkanterna genom limning, och att centra lämnades orörda för att slockna af sig själfva. I alla händelser omkomme genom limningen en stor del larver eller beredde jordmån för flacheri. Han ansåg äfven, att tachinerna flerstädes fått härjningar att slockna. Den senare, som har att med- dela de närmare föreskrifterna för nunnans bekämpande, och hvars åsikter i frågan redan i det föregående omförmälts, åhörde med stort intresse beskrifningen öfver vår kamp, illustrerad genom karta, foto- grafier m. m., och syntes begrunda, huruvida icke samma metod borde användas på orter i distriktet, där härjningen ännu icke var på tillbakagång. För herr ERMISCH, som erhöll företräde i min när- varo, förklarade han i alla händelser, att larvliim komme att be- ställas för nästa år. Herr Boy tillrådde mig lifligt att uppsöka

? Månne ej orsaken härtill äfven kan sökas i dessa bestånds ringa ålder? |

4

UR J. MEVES' BERÄTTELSE OM EN STUDIERESA TILL TYSKLAND. 69

Forstmeister EBERTS i Födersdorf nära Mihlhausen, enär denne — såsom ock framgått af det föregående — arbetat mycket i nunnefrågan, ehuru nunnan icke för närvarande hemsökte hans revir. Han beklagade, att herrar vetenskapsmän i Eberswalde icke tillräckligt tagit sig an denna fråga och icke gjort veten- skapliga undersökningar på ort och ställe, såsom skett hos oss. — Förbemälde Forstmeister EBErRTS 1 Födersdorf, nära Mihl hausen, hvilken anses såsom auktoritet i nunnefrågan, uppsöktes slutligen. Han hade på uppdrag af vederbörande ministerium särskildt studerat denna fråga och för sådant ändamål besökt åtskilliga revir.

Såväl insamling af ägg som larvspeglars förstörande ansåg han utan ändamål, enär en så försvinnande del af dem kunde åtkommas, och vore särskildt sistnämnda utrotningssätt olämpligt därföre, att larverna i vackert väder spridde sig efter få timmar och således skogen måste, för att åtgärden blefve någorlunda verksam, genomströfvas dagligen, hvilket åter kräfde större arbets- kraft än som kunde åstadkommas, hvartill ytterligare komme, att de högre sittande larvspeglarna undginge uppmärksamheten. För- störandet af larver eller puppor under limringar vore snarare skadlig än nyttig, om nämligen bland dem utbrutit flacheri, hvars spridning uppåt träden då möjligen fördröjdes; för öfrigt blefve åtgär- den skäligen dyr. Efter fjärilars krossande utvecklade sig ändock en stor del af de ägg, honorna hade inom sig; åtgärden kunde vara lämp- lig allenast å begynnande härdar med ett fåtal fjärilar, dock borde ho- norna då brännas. Försök hade äfven utförts med elektriska ljus- kastare, uppsatta på höga ställningar i skogen, hvilkas sken skulle draga till sig fjärilarna, som brändes mot glödande platinatrådar, pla- cerade framför ljuskällan; men detta, ehuru mycket dyrbart, hade ännu ringare verkan än fjärilarnas krossande. TLimningi så starkt äggbelagda bestånd, att kalfrat vore att förvänta, ansågs snarare skadlig än nyttig, enär flacheri därigenom kunde fördröjas. Så länge icke något medel upptäckts, som kunde nedtvinga samtliga larver från trädens kronor —- äfven kalkning hade ej haft sådan verkan — vore alla åtgärder fruktlösa, som ginge ut på att direkte förinta insekten, Däremot ansåg han, att allt borde göras, som kunde påskynda naturens egen kamp mot nunnan. Om ock nunnans parasiter nog kunde göra mycket gagn, vore

5

1Ö ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

dock flacheri det, som orsakade härjningens slocknande. Förr hade man trott att, så snart flacheri visat sig, den skulle sprida sig med så stor snabbhet, att härjningens slut vore omedelbart förestående, men detta hade jäfvats af erfarenheten. Den ut- bredde sig ofta ganska långsamt, men dess spridning kunde på- skyndas genom konstlade medel. Dessa voro följande:

1) att utsätta infekterade nunneägg gruppvis vid trädrötterna å trakter, där sjukdomen ej ännu observerats. Infektionen ut- fördes sålunda, att ägg insamlades och hoprördes med en smörja af vatten och söndersmulade, af flacheri döda larver från näst- föregående året; därefter lämnades äggen att torka samt utspäd- des med en tillsats af ej infekterade ägg, det senare på det att de framkommande larverna, som åto äggskalen och däraf smitta- des, ej skulle affekteras alltför starkt och dö, innan de hunnit smitta öfriga larver. (För stark dylik utspädning hade emellertid i revir Sadlowo påståtts hafva åstadkommit ökadt frat);

2) att bestryka en del larvspeglar med nyssnämnda infek- tionssmörja ;

3) att ympa larver med smörjan ohh därefter utsläppa dessa gruppvis i skogen. Härvid vore dock att märka, att ympningen hos en del larver, kanske de festa, orsakade tämligen hastig död utan att de ägde förmåga att sprida smittan till andra larver, men öfriga larver visade stor förmåga att smitta andra. Detta sätt ansågs dock mindre säkert än öfriga infektionsmedel;

4) att flytta sjuka (brunspottande), men ännu lifliga larfver till områden, där flacheri ännu ej utbrutit;

5) att verkställa limning

Hd

afsedd att göra de larver, hvilka komma under limringarna och där svältfödas, mottagliga för flacheri; när desamma blifvit sjuka (spotta brunt) klibbas på lim- ringarna tunna barkflagor ?, som bilda bryggor för de sjuka lar- verna att stiga till trädkronorna och smitta de därvarande. Ehuru smittans spridning enligt erfarenheten skedde genom luften och ej blott genom omedelbar beröring, och således spridning kunde ske äfven utan bryggor, påskyndade dessa likväl spridningen. Sådan limning borde vid schematiska härdar (med starkt ägg- belagdt centrum. och småningom minskad äggbeläggning mot

> Försök hade gjorts med papper, men som detta super i sig af limmet, sky larfverna detsamma.

UR Je MEVES' BERÄTTELSE OM EN STUDIERESA TILL TYSKLAND. JE

periferien) ske vid periferien i ett bälte, som för minskning af kostnad kunde vara afbrutet, och ytterligare ett eller flera dylika bälten koncentriskt anordnas därinnanför, dock att det starkt äggbelagda centrum förblefve olimmadt. Sålunda utförd ägde limningen enligt hans åsikt stor betydelse.

Sedan jag därefter med tillhjälp af karta m. m. för honom demonstrerat vårt tillvägagångssätt, uttalade han däröfver sitt obetingade gillande, men tillrådde att därjämte använda för- berörda bryggor och göra försök med infekterade ägg. — Hufvud- saken vore just att, såsom vid en skogseld, söka mota faran ut- ifrån inåt, och icke tvärtom, såsom tyvärr i allmänhet skett vid den nu i Ostpreussen pågående härjningen, samt att på allt sätt understödja naturen 1 dess strid mot insekten.

Jag hade tillfälle att bland annat se resultaten af en serie på hans initiativ utförda jämförande försök i fråga om flacheri- smittans ökning genom utsläppande af sjuka eller ympade larver, och hade å samtliga försöksplatser smittan tilltagit något snabbare, där dylika larver utsläppts. Likväl ansåg han dessa försök ej vara tillfyllest, utan böra fortsättas.

Slutligen uttalade han sitt beklagande däröfver, att i Preus- sen icke efter härjningen på 1850-talet affattats och offentliggjorts någon öfverskådlig beskrifning öfver härjningen och de därunder gjorda erfarenheterna rörande däremot använda medel, till led- ning vid framtida härjningars bekämpande; allt låge splittradt, begrafvet i de olika arkiven. Revirförvaltarne, som hvar för sig skulle upptaga striden, hade därföre vid utbrottet af nuvarande härjning stått lika handfallna som vid början at den föregående, och i allmänhet endast haft till mål insektens direkta förintande, som nu naturligtvis ej var möjligt. Han lyckönskade Sverige att hafva kunnat gå i kampen på ett planmässigt sätt under enhetlig ledning och med användande af till buds stående vetenskapliga krafter, hvarigenom kunde åstadkommas resultat, fruktbringande äfven för framtiden.

Såsom sammanfattning af mina under resan erhållna intryck i nunnefrågan torde jag få framhålla, att alla åtgärder, hvilkas mål endast varit att direkte för-

i

Ne ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901:

göra nunnan, visat sig föga verksamma, däruti inbegripet äfven limning af starkt äggbelagda bestånd;

att däremot genom limning i ett härjningsområdes yttre, mindre starkt äggbelagda delar, där flacheri alls icke eller mindre intensivt uppträdt, limning befordrar denna sjukdom, synnerligen om de under ringarna befintliga larverna, där de blifvit sjuka, uppsläppas till trädkronorna;

att sistnämnda limning, äfven om flacheri ej skulle uppträda, dock i ej ringa mån minskar utveckling af fjärilar och därmed faran för utvandring utåt;

att flacheriens snabba utbredning bör, på sätt som redan hos oss försöksvis skett, befrämjas genom sjuka larvers öfverförande till ej flacherismittade trakter; samt

att åtminstone försök böra göras med utplantering af flacheri- smittade ägg och möjligen äfven af ympade larver, för hvilket ändamål jag ock under resans lopp skriftligen anmodat jägmästa- ren RAMSTEDT att insamla och förvara af flacheri dödade larver.

Stockholm den 11 december 1900.

J. Meves.

I [ : 1 | I

13

KONGL. DOMÄNSTYRELSENS SKRIFVELSE TILL KONGL. MAJ:T ANGÅENDE FORTSATT BEKÄM- PANDE AF NUNNAN ÅR 1901.

TÖKonNunsen.

I underdånig skrifvelse den 2 december nästlidna år har Domänstyrelsen under erinran, att genom nådiga brefven den 14 april och 11 maj 1900 af samma års skogsmedel anvisats sam- manlagdt 80,500 kronor till fortsatt bekämpande af skadeinsekten »Nunnan», anmält, att å det sålunda anvisade beloppet vid 1900 års slut antagligen komme att uppstå ett öfverskott af omkring 31,000 kronor, och hemställde Styrelsen uppå då anförda skäl, att det vid årets slut befintliga öfverskottet måtte få i mån af behof och i enlighet med de genom ofvannämnda nådiga bref af den 14 april 1900 bestämda grunder användas under innevarande år, till dess Eders Kongl. Maj:t i nåder pröfvat det fullständiga förslag till för ändamålet nödiga åtgärder under året, som fram- deles komme att af Styrelsen framläggas; hvilken hemställan Eders Kongl. Maj:t ock den 19 sistlidne januari täckts i nåder bifalla.

Anledningen till förberörda ej oväsentliga besparing i de för sistlidne år disponibla medlen är att finna dels däruti, att inga nya, oförutsedda åtgärder kräfvande nunnehärdar upptäckts, dels däruti, att dagsverkskostnaden ställt sig något lägre än den be- räknade, dels ock i den mindre tillfredsställande omständigheten, att ej alla jordägare, å hvilkas skogar trädlimning bort företagas, tillåtit detta när limningen måst föregås af den underväxande skogens bortgallring på jordägarens bekostnad.

Sedan de två skogstjänstemän, hvilka haft i uppdrag att leda åtgärderna mot insekten, numera inkommit med af kartor åtföljda

I

74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19901.

uppgifter rörande resultaten af den undersökning, som sistlidne höst företagits i fråga om den nya äggbeläggningens utsträckning och intensitet — hvilken undersökning skolat ej mindre visa verk- ningarna af förut vidtagna åtgärder än äfven utgöra den nödvän- diga grunden för bestämmande af eventuella vidare åtgärder — är Styrelsen nu i tillfälle att för Eders Kongl. Maj:t framlägga hufvuddragen af dessa resultat äfvensom förslag till innevarande års arbeten.

Å de i Styrelsens underdåniga skrifvelse den 12 februari sistlidet år omförmälda smärre områdena, det ena å indragna boställena Ålsta n:ris I och 2 i Södermanlands län samt det andra å Trolle- Ljungby fideikommissegendom i Skåne kan härj- ningen anses upphörd.

Annorlunda ställer sig förhållandet med de två stora härj- ningsområdena, det ena och största hufvudsakligen tillhörande egendomarna Virå, Stafsjö, Danbyholm och Ålberga, indragna militiebostället Ålberga samt Jönåkers häradsallmänningar inom Södermanlands län äfvensom delar af Lösings och Östkinds hä- radsallmänningar i Östergötlands län, och det andra, beläget huf- vudsakligen inom egendomarna Björksund och Måstena i Söder- manland omkring 4!/2 mil från det förra området.

Redan vid början af nunnekampens upptagande och äfven sedermera har Styrelsen särskildt betonat såsom sin öfvertygelse, att när en härjning ej upptäckes förr än den nått en sådan ut- sträckning och intensitet, som fallet var med den å sistnämnda båda områden, det vore omöjligt att äfven med de kraftigaste åtgärder kunna direkt utrota insekten oeh dymedelst bringa härj- ningen att omedelbart upphöra, men att genom lämpliga medel åtminstone insektens massökning i alltjämt stegrad progression skulle kunna förekommas och därmed äfven. faran för insektens spridning till andra trakter minskas, allt i afvaktan att genom naturens egna åtgöranden — uppträdande af sjukdom och för nunnan skadliga parasitinsekter — härjningen komme att upphöra. Att dessutom hvarje åtgärd, som i någon mån kan befordra och underlätta denna naturens egen sträfvan, måste vara af gagn, är själfklart.

Hittills vidtagna åtgärder hafva ock alltmer utvecklat sig därhän att, där äggbeläggningen varit så stark, att trädens full-

2

ste irnrNRDeer R

DOMÄNST. SKRIFV. T. K, M:'T OM FORTSATT KAMP MOT NUNNAN. 75

ständiga afbarrning genom de sedermera utkläckta larvernas frat var att förutse, bestånden lämnats åt sitt öde, hälst som genom trängsel sins emellan i trädkronorna och brist på födoämnen, larverna blefvo mottagliga för larvpesten (wipfelsjuka, toppsjuka, flacheri) och härdar för denna sjukdom sålunda bildades, under det att fjärilsutveckling därstädes ej var att befara, då insekterna dogo såsom larver eller puppor. I mindre starkt äggbelagda be- stånd, hufvudsakligen mot områdenas yttergränser, där larvpesten ännu ej visat sig, försågos däremot träden med ringar af s. k. larvlim, i afsikt att antingen genom svält och trängsel göra de nedanför ringarna kommande larverna mottagliga för pesten, som därifrån skulle sprida sig uppåt kronorna, eller åtminstone direkte ihjälsvälta nämnda larver och sålunda minska fjärilsutvecklingen. Äfven har försök gjorts med utsläppande af pestsjuka larver på trakter, där sjukdomen förut ej iakttagits.

Att nu nämnda tillvägagångssätt varit riktigt synes erfaren- heten hafva ådagalagt, i det att nu i fråga varande områden i allmänhet icke utvidgats utöfver den yta de vid deras upptäckande redan innehade, och däremot pesten vunnit allt större utbredning. Såsom negativt bevis torde äfven få anföras, att där till följd af jordägares vägran mnödigt ansedda åtgärder måst underlåtas, be- nägenhet för insektens spridning tydligen kunnat iakttagas. Från det besök i vissa af nunnan för närvarande hemsökta trakter i Ober-Schlesien och Ostpreussen, som af undertecknad MEvEs på uppdrag företogs sistlidne höst, och hvarom berättelse här i af- skrift bifogas, hemfördes ock det intryck, att kampen mot nun- nan hos oss förts på ett rationellt sätt. |

Slutligen torde böra nämnas, att af anledning att uti tysk litteratur i nunnefrågan uppgifvits, det pesten, när den en gång visat sig, skulle spridas med synnerlig stor snabbhet och få härj- ningen att upphöra inom kort, under sistlidne år å Virå-området icke behandlats en del bestånd belagda med mindre än 500 ägg pr träd, under antagande att detta vore öfverflödigt vid det för- hållande, att såväl pest som parasitinsekter redan uppträdt inom området. Det visade sig emellertid, att sjukdomen i verkligheten sprider sig ganska långsamt; en erfarenhet, som de senaste åren gjorts jämväl i Tyskland. TI följd häraf har från dessa bestånd en något starkare fjärilsutveckling och alltså äfven äggbeläggning

2

Jd

76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

ägt rum än väntadt var, hvarföre det lärer blifva nödvändigt att i år genom limning, åtminstone i bälten, söka främja pesthärdar därinom. Emellertid innebär äfven denna erfarenhet en varning för underlåtenhet att motarbeta insekten genom limning.

Enligt skogstjänstemännens uppgift har inom det stora Virå- området, som redan år 1899 började behandlas, granskog under år 1900 blifvit

å 1,276.g84 hektar helt och hållet afbarrad, »uU535,080 St dl hälftensafbarrad,

$nrv402:20, belagd omedsöfyer 3,000 ägg pr stam, 2NNGA S560MEN » » » 1,500—3,000 » >» » SÖK ON66MN 2 » » » 500—1,500 >» > » > 15414,19 — >» » » under BOOLI »

4,673,47 hektar tillsammans.

Den betydliga ytvidden af under år 1900 helt och hållet eller till hälften afbarrad skog förklaras däraf, att redan vid före- gående årets utgång skogen inom detta område var å 630 hektar till hälften afbarrad och å 1,731,87 hektar belagd med öfver 1,500 ägg pr stam och således utan synnerlig utsikt att kunna räddas.

Å Björksundsområdet, som ej behandlats förrän sistlidet år, har skogen blifvit

aä 81,42 hektar helt och hållet afbarrad, FINS Ss till hälften afbarrad,

2 SÖS belagd med öfver 3,000 ägg pr stam, HSO » » » » 1,500—3,000 " >, » » » 72,98 » » » » 500-— I 500 » » » DOMISTASST » » » under 500 » » »

475,23 hektar tillsammans; utvisande detta någon minskning i områdets storlek.

Enligt skogstjänstemännens förslag borde under innevarande är företagas limning inom dessa båda områden å omkring 1,200 hektar, däraf omkring 450 hektar ej förut varit limmade, hvar- före föregående behandling genom gallring och så kallad röd-

4

DOMÄNST, SKRIFV. T. K. M:T OM FORTSATT KAMP MOT NUNNAN. ll

2

barkning eller barkens afjämnande skulle behöfvas å sistnämnda yta; och har Styrelsen icke funnit något i hufvudsak att häremot erinra.

Hvad beträffar gallringen, så har Styrelsen redan i det före- gående påpekat det afsevärda hinder för ett verksamt ingripande mot insekten, som föranledts däraf, att kostnaden för gallringen pålagts jordägaren. Då emellertid den limning i ej redan gall- rade bestånd, som nu ifrågasättes, till god del afser att bereda pesthärdar i svagt äggbelagda trakter, och gallringen för sådant ändamål i allmänhet kan inskränkas till bortröjning af värdelösare buskar, af hvilkas tillvaratagande jordägaren ej kan draga nytta, och erfarenheten visat, att gallringen äfven eljest utan olägenhet kan utföras något svagare än hittills skett, synes det Styrelsen att staten borde bekosta jämväl röjningen, hvarigenom vunnes friare händer för vidtagande af de för nunnans bekämpande nö- diga åtgärder. Statens kostnader skulle därigenom ej komma att ökas med mer än omkring 1,350 kronor, ett ringa belopp i jäm- förelse med den fördel som däraf vunnes.

Med behörig hänsyn därtill, att ett parti af sistlidet år in- fördt larvlim ännu finnes i behåll, lärer kostnaden för nu före- slagna åtgärder kunna beräknas sålunda:

Årbetskostnader, materialier m. m. Arbetskostnad för limning å om- kring 1,200 hektar samt röjning å omkring 450 hektar, inberäk-

nadt aflöningar åt förmän ...... kr. 15,600: — Tillsyn öfver limmade bestånd ... » J2,000: — Larvlim jämte tullumgälder, loss- TIN SA MTOTSIUR SR I DA osocte so ss » IO,400: — Inventarier och redskap. ooooo---- » 300: — Äggundersökning hösten 1901 —.. » —2,500:— NUTVEESEKUTSTILeT fs or oo doo dosklsrso se >» —I,200: — kr. 32,000: — Administrationen m. m. Arfvode till en biträdande jägmä- stare under 11 månader efter 3001EFODOKIOT MADAA, mccvorvs kr. 3,300: — Transport kr. ” 3,300: — kr. 32,000: -—

5

78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Transport kr. :3,300: — kr. 32,000: — D:o till en d:o under' hela året efter. 250: kronor för manad. 4 20 3t0o0--—

Bidrag till 2 tjänstehästar under

81/3 månader efter 66 kronor

6 Ore för. manade css JSse Rasa >» I,133:— Reseersättningar m. m. för veten-

skapliga undersökningar ...-.-..-- PT, 000: ==" ISS

Oförutsedda utgifter. Med

Biträde å ännu ej kända härdar och fyllnad i till-

äfventyrs för lågt beräknade utgifter m. m. — >» —5,567: —

eller tillsammans kronor 46,000: —

Då, såsom ofvan nämnts, för ändamålet redan finnes dispo- nibel en behållning af omkring 31,000 kronor, skulle återstående kostnader för nunnans bekämpande under innevarande år belöpa sig till omkring 15,000 kronor.

Domänstyrelsen får därföre underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen äska, att för vidtagande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Styrelsens förslag för åtgär- der till fortsatt bekämpande af insekten nunnan måtte af inne- varande års skogsmedel få användas ett belopp af 15,000 kronor.

Stockholm den 138 februari 1901.

Underdånigst Fr. Cl:son Wachtmeister.

J. Ol af gelléen. J. Meves.

Referent.

P. Malmqvist.

STYNG-LARV I. ÖGAT HOS ETT BARN.

I början af mars månad detta år syntes i tidningspressen en notis om ett ovanligt fall af parasitär ögonsjukdom hos en fem års flicka, EBBA JOHANSSON, från Forserum, Småland Hon hade sedan september månad lidit af smärtor i sitt ena öga, utan att någon orsak därtill kunnat påvisas. D:r STÅLBERG i Jönköping, som konsulterades angående lidandet, fann vid sin undersökning en liten fluglary i ögat. Den hade sin plats i främre ögonkam- maren mellan hornhinnan och iris. D:r STÅLBERG lyckades ge- nom operation aflägsna larven, men efter hvad det. uppgifves, skulle åtminstone ett liknande exemplar finnas kvar. Någon en- tomolog i Jönköping ansåg den tillhöra släktet Hypoderma.

Prof. LAMPA, som intresserade sig för saken, fick på begä- ran den uttagna larven sig tillsänd, och hade godheten lämna den till mig för undersökning.

Larven, som var. alldeles hel men något skrumpnad, hade cylindrisk form. med bakre ändan afrundad, trubbig och den främre tillspetsad. Segmenteringen var ej fullt tydlig, men syntes seg- mentens antal vara 11. Längden var 8 mm., bredden midtpå eller baktill 1,3 mm., vid tredje segmentet o,s mm., vid andra o,7 mm. och vid första o.4 mm. Då larven genom fixeringen (den förvarades i sprit) blifvit ogenomskinlig, kunde man ej iakt- taga några mundelar eller stigmaplattor på den. Jag behandlade den därför med kalilut (måtten togos förut), och sedan den på så sätt blifvit gjord genomskinlig, framträdde dessa delar under mikroskopet. De mycket små mundelarna utgjordes af en oparig svart, kitinspets, uppburen af 2 kitinstafvar, en på hvar sida, hvilka framtill voro smala och af svart färg, men bakåt blefvo mera breda och platta samt till färgen allt ljusare bruna och svåra att urskilja. På sidorna om den opariga spetsen kunde jag, men endast i ett visst-läge af larven, iakttaga ett par myc- ket små kitinkrokar och framför dem ett par grupper små hår. I den bakre ändan funnos två oregelbundna stigmaplattor, och dessa voro omgifna af små, men kraftiga, åt samma håll krökta, svarta taggar. På första och delvis äfven på andra segmentet syntes mycket små, ganska regelbundet, i alternerande rader an- ordnade, svarta punkter. Dessa voro synliga vid 125 gångers

I

80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

förstoring och endast vid mycket noggrann inställning (ZEISS apochr. — obj. 8 mm. och compens. — oc. 4). För öfrigt var larven färglös och glatt.

Af allt att döma tillhörde den det första utvecklingsstadiet af någon Hypoderma-art. Den öfverensstämde nästan fullständigt med en af Boas lämnad beskrifning af en Hypoderma-larv från hjärnan hos en häst (Tidskrift for Veterinerer p. 77, 1889) och äfven ganska mycket med BRAUERS beskrifning af första larvsta- diet utaf H. Diana. Hvilken art larven tillhörde kunde ej med bestämdhet afgöras, emedan man ej kan skilja Hypoderma-arter- nas larver i detta stadium. Det är emellertid troligt att han till- hörde nötkreatursstynget, H. bovis.

För att vara nära ett halft år gammal var han onekligen bra litet utvecklad, men det är ej något ovanligt, att en parasit, hvilken kommit att fastna på en plats i kroppen, som ej är dess predilektionsställe, stannar i växten. Hvad Hypoderma-larver beträffar, har man ju ofta träffat dem i ryggmärgskanalen hos nötkreatur. Dessa larver hafva 1 allmänhet, hvilken tid på året de än anträffats, tillhört det första stadiet.

Hos människor, under huden, äro Hypoderma-larver funna flera gånger så väl i Europa som Amerika af SCHÖYEN, SPRING, JosEPH m. fl. SCHÖYEN berättar t. ex. om en 14—1T15 års gosse, som i augusti 1885 började lida af smärta och inflammation i ena höften. Inflammationen spred sig uppåt sidan till halsen och hufvudet och i april följande år utkom en stynglarv öfver ena ögat.

Att de yngsta larverna till H. bovis kunna företaga sådana långa vandringar, är väl bekant, och att de ofta anträffas äfven djupt in i kroppen, såsom i oesophagus och i ryggradskanalen (HINRICHSEN, HORNE, RUSER, KOOREVAAR m. fl.): Hur ifråga- varande larv kunnat komma in i ögat, om han följt med blod- strömmen dit, eller om han aktivt vandrat in från hjärnhinnorna utefter |V. opticus, är väl svårt att bestämdt afgöra.

Djurparasiter (Filaria, Cysticercus och Echinococcus) hafva ej så sällan iakttagits i ögonen på så väl människor som hus- djur. Om fluglarver någon gång förut blifvit anträffade i ögat hos människa vet jag ej. Från husdjur känner man ej med be- stämdhet något liknande fall, men LINDQVIST omnämner!, att »professor FLORMAN på 1830-talet iakttagit en larv i ena ögat hos ett föl på Flyinge, hvilken sannolikt varit en Hypoderma- larv (ALEX. NORINGS Tidskrift för Hästvänner)».

1 Tidskrift för Veterinärmedicin p. 148, 1895. ' Arvid Bergman.

4 ov Wääktt 2 — Lr

TVÅ ZOOCECIDIER PÅ LAURUS CANARIENSIS WATSON var. AZORICA SEUBERT & HOCHST.

AF

KNUT PBoHLIN.

En af den ursprungliga azoriska övegetationens karakters- växter och endemiska former är Laurus canariensis WATS. var. azorica SevB. & HocusTt. (= Persea azgorica SEUBERT). I bergsregionerna kläder den ofta ensam hela fjällsidor med sin mörka grönska. På denna art fann jag sommaren 1898 ett par .cecidier, som kunna vara af intresse, emedan på den europeiska Laurus nobilis finnes ett par liknande sjukdomar. Hvardera .cecidiet erhölls blott i ett exemplar, i Furnasdalen på ön San Miguel.

Det ena cecidiet orsakas af en liten Eriophyid och utgöres af deformationer af blomställningen, i hvilken alla blommorna förvandlas i gröna knoppar utan spår till ståndare och pistiller.

En liknande bildning är förut beskrifven på Laurus nobilis af HIERONYMUS! och MASSALONGO?, och senare mera ingående studerad af KrucH?. Den hithörande Eriophyiden är i korthet .diagnosticerad och efter MALPIGHI, som i sin bok »De Gallis»

! Beitr. zur Kenntn. d. europ. Zoocecid. u. d. Verbreit. derselben. (Er- gänzungsheft zum 68. Jahresbericht der Schlesischen Gesellschaft fir vater- ländische Cultur, Breslau, 1890, p. 76.)

? Bull. della Soc. bot. italiana 1893, p. 189.

3 Contrib. allo studio della morfologia fiorale del Laurus nobilis. (Atti della Reale Accademia dei Lincei. 1893. Ser. 5; Rendiconti, V. II. p. 320).

Entomol. Tidskr. Årg. 22, H. 2 (1901.) I 6

82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I9OQOI.

redan omnämnt densamma, af CANESTRINI och MASSALONGO?T kallad Phytoptus Malpighianus. Senare har CANESTRINI? läm- nat en afbildning af densamma. Dennes arbete har ej varit mig tillgängligt, men då exemplar af cecidiet, insamlade i Ita- lien, af doc. O. ROSENBERG välvilligt ställts till mitt förfogande, har jag haft tillfälle till jämförelse mellan den azoriska och den europeiska arten.

Artbestämningen synes 1 detta fall erbjuda ett visst intresse, emedan Laurus canariensis B aszorica är endemisk på Azorerna och hufvudarten numera endemisk på Kanarieöarne och Madeira.

Eriophyes malpighianus (CAN. & MASSAL.) NALEPA (= Phy- toptus malpighianus CAN. & MASSsAL.) utmärker sig hufvudsak- ligen genom följande karakterer”. Ryggborst saknas; lateralbor- sten nå ej ned till det första paret ventralborst, det andra paret ventralborst äro mycket korta, det tredje paret når ej fullt ned till kroppsändan; tarsen bär ett 4-stråligt fjäderborst, som är något kortare än dess klo; kroppens ringar äro c:a 90.

I alla dessa och andra afseenden öfverensstämmer den azo- riska formen väl med FE. malpighianus; dock synes ringarnas antal, som ju för öfrigt alltid äro svåra att exakt räkna, hos den azoriska formen vara endast 75—380 (se Pag. 83, fig. 1). Ä

Om ryggsköldens teckning hos JE. malpighianus säges": »Lo scudo dorsale ha numerose e ben distinte strie longitudi- nale». Jag har undersökt ett flertal individer ur knoppdeforma- tioner på Laurus nobilis. Ryggskölden visar där en teckning, sådan som afbildats på fig. 6. Längsstrimmorna äro flera, tyd- liga, ungefär lika starka, stundom förgrenade. En är fullt me- dian, de öfriga gå ut. parvis på sidorna. Detsumellerstataro ungefär liklånga, de öfriga böja af åt sidorna och fortsättas af kroppens punkterade tvärstrimmor, så att hvarje par, från midten räknadt, blir något kortare än närmast föregående.

Den azoriska formen förhåller sig i sin plan på samma sätt, men därigenom, att blott de fem mellersta strimmorna äro. lika. starka och väl synliga, de: laterala ytterst fina och mycket svåra

+ Nouva specie di Phytoptus. (Bull. Soc. Veneto-Trent., V. 5, p: 127.) > Prosp. Acarof. V.'Ojrp:, 783, t: OM, Ale me, O

ER ATS or 237

" CANESTRINI & MASSALONGO 1. ci, p: 127.

2 pA

BOHLIN: TVÅ ZOOCECIDIER PÅ LAURUS CANARIENSIS.

; « 4 An =

BUNDSEN fig. 7, BOHLIN ceter. del.

83

34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

att följa, blir dess habitus ganska afvikande (Pag. 83, fig. 36 Man skulle kunna tänka, att denna ryggteckning blott vore ett yngre stadium; men i det italienska materialet, som var särdeles rikt på larvformer, visade redan dessa den beskrifna typiska teck- ningen af ryggskölden.

I ryggsköldens teckning erinrar den azoriska formen något om Phytoptus vermiformis NALEPA”, men den senare artens kropp är vida smalare, och första tarsalleden 1!/2 så lång som den andra; hos den azoriska äro bägge tarsallederna lika långa. I det andra ventralborstparets läge, ungefär midt på abdomen, råder en öfver- ensstämmelse. £. vermiformis är något mindre (170 = 26 pu).

E. malphigianus ur Laurus nobilis-knoppar liknar i rygg- sköldens teckning mera £. wvitis”, men denna art har ryggborst, längre extremiteter etc., så att något sammanhang dem emellan naturligen icke finnes.

Den azoriska formen synes, att döma af mitt material, vara något mindre än den italienska £. malphigianus. De största exemplar jag mätt, nådde 255 pu i längd (29) och 50 pu i tjock- lek, då £. malphigianus enligt diagnosen blir 280 pu lång.

På grund af ofvanstående jämförelse synes den azoriska for- men icke vara fullt identisk med den italienska £. malpighia- us, men ej häller mera afvikande än att den bör uppställas som en underart, skild hufvudsakligen genom ryggsköldens teck- ning.

Man skulle, vore arterna fullt identiska, kunna tro, att den azoriska formen inkommit genom kultiverad Laurus nobilis. Nu minnes jag mig emellertid icke hafva sett denna växt på Azo- rerna, ehuruväl den kanske odlas i några af dess många, rika trädgårdar. Laurus canariensis v. azorica är emellertid en växt, som åtminstone numera blott tillhör den okultiverade bergregio- nen och en sådan härstamning blir därför, oafsedt formens afvi- kelse, mindre sannolik. En annan möjlighet är, att den med fåglars tillhjälp lyckats uppnå Azorerna från europeiska cecidier på Laurus nobilis. Att fåglar härvid vore de sannolika öfver-

3 Beiträge zur Systematik der Phytopten (Sitgeber. d. K. Akad. d. Wis- senschaft: -Mat.-Nat;.;Cl,-Bd:.98: Abtb. I Hui; P3 120, af UISpErisS manen

? NALEPA. Zur Systematik der Gallmilben (1. c. Bd. 99. Heft. 1, Abth. I.-T890: P1 576 Flats VIRERorET ät. 025)

4

FE TIS NI ISIN NINI Nn

BOHLIN: TVÅ ZOOCECIDIER PÅ LAURUS CANARIENSIS. 35

förarna är troligt däraf, att lagern har bärfrukter (liksom för öfrigt så godt som alla azoriska buskväxter), och fåglar ofta, sär- deles om höstarna förekomma i stora, vinddrifna skaror på Azo- rerna. Mest sannolikt synes dock mig det antagandet, att detta cecidium alltjämnt åtföljer Laurus canariensis. Därpå tyda föl- jande ord af WEBB & BERTHELOT!9 i deras beskrifning af Lau- rus canariensis: >». ...Panincul&e robuste, hirsute, foliis 3-plo vel 4-plo brevioribus; quandoque in sylvis opacis in co- rymbum monstrosum floribundum excretée, floribus abor- tivis organis ad foliola alterum alteri imbricata reductis». Det är härvid af intresse att erinra om, att såväl Laurus canariensis som Laurus nobilis äro funna fossila i södra Frankrikes pliocen- lager, den förra också fossil på Madeiral!!. Man kan tänka sig, att Eriophyes malpighianus medföljt Laurus canariensis från dess och Laurus nobilis gemensamma tertiära utbredningsom- råde i Europa, och man har då en enkel förklaring på den euro- peiska och den azoriska formens nära släktskap. Vidare är det, såvidt man känner cecidiernas utbredning, bekant, att dessa ofta hafva ett mindre utbredningsområde än värdväxten själf!) hvil- ket kan tyda därpå, att cecidiernas utbredning icke sker språng- vis, utan steg för steg i värdväxtens spår. En sådan härstam- ning för ifrågavarande cecidium utesluter naturligtvis icke fåglar- nas förmedling; tvärtom är det väl sannolikt, att just de vid sina frivilliga eller ofrivilliga färder mellan de atlantiska ögrupperna inficierat Laurus canariensis på den ena efter den andra af dem. Den kanariska dufvan lär just lefva af bären på Laurus.

Här må meddelas en kort diagnos på den funna formen.

Eriophyes malpighianus (CAN. & MASSAL.) NALEPA. ". az0- Ficus n. subsp. Pag. 83, fig. 1—5.

Unterscheidet sich von £E. malpighianus typ. in der Zeich- nung des Thoracalschildes. An der Oberfläche desselben ver- laufen 5 sehr deutliche, gleich lange Leisten; seitlich finden sich mehrere andere, viel zärtere öfters schwer zu verfolgende, die

10 Histoire naturelle des iles Canaries. Phytographia. Pars 4, p. 229. Paris 1840.

UM ENGLER & PRANTL., Die Natirlichen Pflanzenfamilien, Th. III, NRO 2 DELTO,

1? HIERONYMUS (l. c, p. 52).

36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

seitwärts sich in den Querrändern fortsetzen. Zahl der Ringel circa 75—80. Länge des Weibchens bis 255 pu, des Männchens bis 200 &, Breite derselben” bis 50 pe; Fier c:ary5 fc langsise pu breit.

Kommt in Bliäthenvergränungen an Laurus canariensis v. azorica auf San Miguel (Furnas), Azoren, vor.

Äggen visa hos både den azoriska och den italienska for- men i den ena ändan några egendomliga lister (fig. 2).

Cecidiet på Laurus nobilis är ingående beskrifvet af KrucH 23, fastän endast i rent morfologiskt afseende. Han har funnit det under två skilda former: »a) sopra un determinata regione fiori- fero ascellare, ossia sopra una aggregazione di infiorescenze; b) sopra una determinata regione di un ramo foglifero che dall'apice si estende per un tratto piu o meno lungo verso il basso».

Blott den förra formen, en deformation af blomställningen, men ej den senare, en hel bladbärande grens deformering, blef funnen på den enda buske, från hvilken mitt material här- stammar.

Eriophyidens inverkan består enl. KrucH!t hufvudsakligen i följande. Hufvudaxeln i den blombärande grenen förlänges, dess internodier och biaxlarna af första ordningen ökas 1 antal. Detta åtföljes af en störning i brakteernas ställning, som ofta blifva ställda på olika höjd, där de i normala fall voro mot- satta; blomskaften däremot förkortas i hög grad och blommorna förbli inneslutna i de förstorade brakteerna. Dessa blifva styfva och rikt håriga. Hvad själfva blomman angår, nämnes blott i korthet, att i en del fall såväl ståndare som pistiller kunde vara i nästan oförändradt skick, men att i andra fall äfven de voro djupt förändrade eller rent af försvunna.

Blomställningen hos Laurus nobilis är enligt EICHLER!?, en botrytisk samling af småhufvud, och dessa senare äro byggda

180], IGiÄpiRspes

FILNCENP. SAGA 15 Bliäthendiagramme. Th. II, p. 133. Leipzig 1878.

6

BOHLIN: TVÅ ZOOCECIDIER PÅ LAURUS CANARIENSIS. 37

af 2—6 dekusserade sidoblommor och en toppblomma, omgifven af 2 förblad.

KRrucH's iakttagelser på Laurus nobilis stämma ungefärligen öfverens med förhållandena hos Laurus canariensis. Utseendet af en missbildad inflorescenssamling visar Pag. 83, fig. 7. Blom- ställningsgrenarnas stödjande blad äro bortfallna, själfva bära de I — ett fåtal stora knoppar. Hvarje sådan knopp är själf en sammansatt inflorescens (Pag. 83, fig. 8a). Ytterst finner man i dem några stora, kupiga, till färgen blekgröna, och på ytter- sidan täthåriga braktéer. Dessa (fig. 8b och c) sitta strödda, men med korta internodier; i vecket af hvart och ett af dem sitter en knopp (fig. 8 d), som representerar partialinflorescensen. Stundom sitta i ett bladveck två eller t. o. m. flera sådana, i enlighet med KRrRucH's iakttagelser!$,; och dessa äro då biknop- par i samma bladveck.

Sammansättningen af partialinflorescensen (knoppen fig. 8 d) växlar. Vanligen bildas den af 4 tättslutande och på utsidan håriga brakteer, som innesluta 3(—5) stycken små, deformerade blommor, af hvilka toppblomman omgifves af 2 förblad (fig. 8e). Ett diagram efter mikrotomsnitt af en sådan toppblomma visar Textfigur A, p. 87. Intressant är att bladställningen löser upp sig till tydlig :spiralställning äfven i blomman. De fyra hyllebladen, som normalt stå i två kransar — d. v. s. korsvis motsatta — visa mycket tydligt olika-ålder och storlek; (1 och 2 utmärka förbla- den, 3—5 hyllebladen; det sista hyllebladet ännu förenadt med axeln). Anlag till ståndare och pistiller, hvilka förstnämnda nor- malt äro 16—20 hos L. canariensis!",; har jag aldrig funnit.

Braktéerna förete i sin anatomiska byggnad föga af intresse.

AC eörpl ige.

tU WEBB & BERTHELOT l, C. p. 229.

7

38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Då jag ej haft normala blomställningar till jämförelse, återstår blott att beskrifva dem för sig. De bestå af ett homogent pa- renkym (fig. B, p. 87). Yttersidans epidermis är tätt klädd af styfva hår, som bilda ett rikt ludd. Håren äro utvuxna epidermisceller och tjockväggiga så som hvarje epidermiscell på sin utsida. Denna. byggnad hafva såväl de yttre som de inre braktéerna.

Blommans blad (och de dem närmast liggande högbladen) hafva nästan karaktären af en embryonal väfnad (Textfigur C, som återger den anatomiska strukturen af blad 3 i figur A). Cel- lerna äro utan mellanrum förenade, hafva tunna väggar, epider- miscellerna inbegripna, äro protoplasmarika med stora cellkärnor, hvilkas nukleoli oftast äro mycket stora och tydliga. Kutikula saknas. Hår saknas också eller äro af en annan, tunnväggig och plasmarik typ. Cellernas sammanhang synes vara mycket löst.

I allmänhet kan sägas, att intet anatomiskt element, som ej för öfrigt finnes hos växten, uppträder. Hela inflorescensen stan- nar på ett lägre, vegetativt utvecklingsstadium. Till jämförelse framställer fig. 9 och 10 på sid. 83 en vegetativ knopp och dess isolerade knoppfjäll. Dessa äro på sin utsida, liksom för öfrigt hela det unga skottet hos Laurus canartiensis, tätt brunhåriga. I själfva blomman stannar utvecklingen på ett ontogenetiskt och fylogenetiskt primitivare utvecklingsstadium; detta visar sig isyn- nerhet i bladkransställningens upplösning till spiralställning.

De anatomiska förhållandena öfverensstämma alldeles med dem MOLLIARD, som ingående och jämförande studerat de florala cecidiernas anatomi, funnit hos de mest deformerade af dem, exempelvis hos Bromus-arter angripna af Phytoptus (Eriophyes) tenuis och dubius, hos hvilka det inre blomfjället fördubblas (tol- kadt genom en förmodad fylogenetisk uppkomst af två blad), pistill och ståndare förkrympa, förvandlas till en parenkymatisk väfnad eller helt försvinna o. sg. v.18 i)

Hvad cecidiets biologi beträffar, lämnar det sparsamma ma-

18 Recherches sur les Cécidies florales p. 213—222. (Ann. d. scienc. nat. Bot. Ser. VIII T. I, 1895). Ett exempel af mera slående art på ett återvändande till en fylogenetiskt äldre byggnad genom inverkan af en para- sit visar ÄLychris dioica, hvilkens honblommor under inflytande af Ustilago violacea utveckla fullständiga ståndare, ehuru dessa visserligen vid mognaden

äro fyllda af sporer och funktionslösa.

8

FE SS Se

BOHLIN: TVÅ ZOOCECIDIER PÅ LAURUS CANARIENSIS. 89

terialet naturligen föga upplysning. Cecidiet togs i förra hälften af augusti månad och var då rikt på fullvuxna individer och inneslöt en myckenhet ägg, men knappt några larvformer. Diju- ren uppehålla sig i partialinflorescenserna, där de äro talrika ända in bland blommans blad (figur A). Sannolikt öfvervintra de i dessa, skyddade af de täthåriga och ytterst tätt hopslutande brak- téerna. Att cecidierna behöfva skydd mot uttorkning, tyckes framgå af deras af WEBB & BERTHELOT angifna förekomstsätt på Kanarieöarna (»in sylvis opacis» 1. c.). De yngsta bladens väf- nad och i synnerhet deras stora epidermisceller, stundom förlängda i korta hår, torde tjäna som näringsceller; för en sådan åsikt talar deras lösa sammanhang. MOoLLIARDp!? betecknar dem också såsom sådana hos Bromus.

Att i cecidier öfverhufvud taget verkligen uppträda modifika- tioner till parasitens nytta därpå lämnar KUSTER??? exempel, som knappast kunna jäfvas.

Det andra cecidiet bestod i en bladrullning, funnen på ett enda blad och bebodt af en Psyllod (Pag. 83, fig. 11). En all- deles liknande sjukdom är sedan länge känd hos Laurus nobilis och orsakas där af Zrioza alacris. Denna Psyllod är först be- skrifven af Fror”?! Cecidiet på Laurus nobilis har jag hösten 1900 funnit i Stockholm. Ehuru jag sålunda haft material till jämförelse, vågar jag icke bestämma den azoriska arten, då denna endast fanns i ett enda individ och detta genom konserverings-

'vätskans inverkan blifvit olämpligt till undersökning. I alla de

karakterer, som framträda, visar sig dock full öfverensstämmelse mellan den azoriska formen och Trosa alacris.

Själfva cecidiet på Laurus nobilis är först beskrifvet af La- CAZE-DUTHIERS”?”, som redan 1853 äfven ger en skildring af dess

191. ec. p. Så också LACAZE-DUTHIERS, Recherches pour servir å I'his- toire des galles p. 292. (Ann. Sc. Nat. Bot. Ser. III, B. 19. 1853.)

9 Beitr. z. Kenntniss d. Gallenanatomie (Flora. Bd 87. 1900).

1 Zur Kenntniss d. Rhyncoten (Bull. Soc. imp. d. nat. de Moscou. T. 34: I, 1861. p. 398—400).

FELICE PR: 345-346:

90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

anatomi; enl. honom blir bladrullningen missfärgad (blekgrön); bladet på det sjuka stället blir förtjockadt till det tredubbla, och dess bladparenkym förlorar differentieringen mellan palissad- och svampparenkymväfnad, dess celler förstoras, bli polygonala och ofta kring nerverna förvridna samt förlora sin gröna färg. Sedan hafva THOMAS?3, KIEFFER”t och MASSALONGO”? m. fl. omnämnt detta cecidium; den sistnämnde ger en vacker habitus-

bild af detsamma. Det tyckes i Medelhafsländerna vara allmänt. Loew 6 anför det från Marseille, Landes, Montpellier i Frank- rike; från Spanien; från Genua, Florens, Sardinien i Italien; från

?> Die Blattflohkrankh. d. Lorbeerbäume (Gartenflora 1891. H. 2 u. 3).

” Les Hémiptérocecidies de Lorraine (Feuille de Jeunes Naturalistes III Sér., N:o 252. Rennes—Paris 1891).

? Le Galle nella flora Italica (Memorie dell'Accademia d'agricoltura e commercio; di SVerona.!.Ser: 3, Vv: II, Fasesor, p,i203,01avselu):

?6 Neue Beitr. z, Kenntn, d. Psylliden (Verb od EK: KUzoobofte: sellsch. Wien. Bd 36. 1886, p. 166—167).

IO

FY

BOHLIN: TVÅ ZOOCECIDIER PÅ LAURUS CANARIENSIS. 91

Ragusa och Pridworje i Dalmatien; fr. Abazggia i Istrien; samt slutligen från odlad lager i Stuttgart. RUBSAAMEN”!? anför det från Kerasin på Athos och betecknar det såsom »auch am kul- tivirten Lorbeer bei uns nicht selten». Och som ofvan synes har det nu också visat sig 1 Sverige.

LACAZE-DUTHIERS' ofvan meddelade beskrifning gäller nog i allt äfven missbildningen på den azoriska lagern. Figur D ger ett tvärsnitt af den inrullade bladkanten. Förtjockningen är ej så stark som den af LACAZE-DUTHIERS angifna. I motsats mot hans utsago är också den yttre (öfre) bladytan starkt tillskrynk- lad. Figurerna E och F afbilda den anatomiska byggnaden hos ett sjukt och hos ett friskt ställe på samma blad. Förstörelsen går här, som synes, äfven ut öfver kärlsträngen och dess stöd- jande väfnad mot öfre och undre bladytan. Värst synes lepto- met lida; cellväggarna i hadromet synas ökade i tjocklek. Den öfra bladytans epidermisceller äro ofta alldeles tillplattade. Kloro- fyllkropparna äro äfven förstörda. MASSALONGO?? fann dem spar- samt förekommande. Parenkymet kring hadromet är i enlighet med LACAZE-DUTHIERS' uppgift mest deformeradt.

27 Ueb. Zoocecid. von der Balkan-Halbinsel (Illustr. Zeitschr. f. Ento- mologie, Bd 5, p. 196. Neudamm 1900). 280 Te:

II

92 Fig: 2 2 4. Se 6. fe 8. 9. 10. II Fig. A. Bi CC DD facher.

ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Erklärung der Figuren.

Im Tafel auf der Pag. 83.

Eriophyes malpighianus (CAN. & MASS.) NALEPA " azoricus n. subsp. (Weibchen).

Ei desselben.

Riickenschild desselben.

Profilsehnitt der Vorderende desselben.

Larve desselben im Ei.

Eriophyes malpighianus. Hauptform. Rickenschild.

Deformirte Inflorescenzzweige von Laurus canariensis Vv. azorica.

a. Deformirte Inflorescenz, b. und c. Bracteen derselben, d. Partial- inflorescenz derselben, e. Blithe derselben.

Normale vegetative Knospe.

Deckschuppen derselben.

Blattrandrollung von Laurus canariensis v. azorica durch Trioza

alacris FLOHR verursacht.

Fig. 1—6 in 360-facher Vergrösserung, 7—11 in natirlicher Grösse,

Im Text. Pag. 87 und 90.

Schematischer Querschnitt einer deformirten Endbliäthe; I und 2

Vorblätter; 3—5 Perigonblätter. Bei ” ein Eriophyid in natirlicher Lage.

Querschnitt einer Bractee. Querschnitt des Perigonblattes 3 der Figur A. Schematischer Querschnitt der Randrollung eines vegetativen Blattes

(Tate: nn):

E und F, Querschnitte einer deformirten und einer unangegriffenen

Blattpartie. O Secretbehälter. Fig. A und D in 25-facher Vergrösserung; B, C, E und F i 120-

CE

12

IEEE

93

TRICHOPTERA OG NEUROPTERA-PLANIPENNIA SAMLEDE AV

EMBR. STRAND.

.Som et lidet bidrag til Norges endnu saa ufuldstendig kjendte Neuropter-fauna gives herved en fortegnelse over de av mig i de to sidste somre samlede Trichopter- og Planipennie-arter. Den bekjendte entomolog Mr. K. J. MORTON i Edinburgh har havt den godhed at gjennemgaa og bestemme hele mit materiale; herfor siger jeg ham herved min forbindligste tak. Mr. MORTON har ogsaa selv samlet i Norge forleden sommer og har derom publiceret en interessant avhandling i »The Entomologist's Monthly Magazine»!,

De fra Ringerike og Lier anförte arter er samlede og mig velvillig overladte av hr: A. WOLEEBAK.

A. Trichoptera.

. Phryganea striata L. Ödemark (Smaalenene).

» obsoleta (HaG.) M'L. Hatfjelddalen. . Neuromnia ruficrus ScoPp. Ringerike.

» lapponica HaG. Tysfjorden (Nordland). . Ågrypnia pagetana Curt. Ödemark.

Un BON HH

1 K. J. MORTON: Trichoptera, Neuroptera-Planipennia, Odonata and Rho- Zalocera collected in Norway in the summer of 1900. 1 c. second series. Nol SIE

94

oo un

Om AR RQ >

N

[SS S

ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

. Grammotaulius signatipennis M'L. Hatfjelddalen.

Limnophilus rhombicus L. Tavik (Sogn) (?5/8), Lier, Ham- merö (Nordland).

» subcentralis BRAUER. Ringerike (septbr. 98).

» DOKE AES LANTA ARLIEr:

» stigma Curt. Aal (septbr.), Lerdalsören (?/9), Hatfjelddalen.

> politus M'L. Ringerike. Ny for faunaen.

» pantodapus WALLGR. Hatfjelddalen, Lödingen (Hindöen).

» femoratus ZeTT. Hatfjelddalen. Ny for faunaen.

> fuscinervis. ZETT. Ringerike, Lier

» MLOKICEPS (LETT AG

» picturatus M'L. Ringerike, Hatfjelddalen.

» centralis CURT. Botne (Jarlsberg).

» vittatus F. Aal, Lerdalsören, Lier.

» Zriseus: L (M'L.); ”Aal, Tavik; "Etattjelddal

» scalenus WALLGR. Aal. — Hidtil kun kjendt fra Dovre og Finmarken.

> miser M'L. Hatfjelddalen, Aal.

> despectus WALK. Ringerike, Hatfjelddalen.

» extricatus M'L. Ödemark, Lödingen.

» sparsus CURT. Lavik.

> fuscicornis RaAmB. Ödemark.

» marmoratus CURT.(:). Ringerike.

- Phacopteryx brevipennis Curt. Hatfjelddalen. -— Hidtil

kun angit fra Dovre (MORTON) og Hedemarken. Årctoecia concentrica ZETT. (= dualis M'L.). Aal. — För kun fra Sydvaranger. Åsynarchus fusorius (WALLGR.) M'L. Hatfjelddal. » coenosus Curt. Tysfjorden, Hatfjelddalen.

. Stenophylax alpestris Kor. - Tysfjorden, Hadsel (Vester-

aalen), Lier. » nigricormnis PicT. Tysfjorden, Hatfjelddalen. » stellatus Curt. Aal, Hatfjelddalen. » latipennis CURT. Bergen.

- Micropterna sequax M'L. Aal, Hatfjelddalen. . Halesus radiatus Curt. TLerdalsören, Lavik.

2

SWE

STRAND: TRICHOPTERA OG NEUROPTERA-PLANIPENNIA. 95

Halesus digitatus SCcHRK. MHatfjelddalen. — Ny for Skan-

dinavien.

38. Chaetopteryx villosa F. Aall, Ringerike, Lier.

ambu

» obscurata "M'L. Fauske (Hemsedal). — Ny

for faunaen.

. Apatania stigmatella M'L. ”Trondhjem, Tysfjorden. . Microsema gelidum M'L. Tysfjorden. — Ny for Skandi-

navien.

. Lepidostoma hirtum F. Tysfjorden. . Molanna palpata NL. Hatfjelddalen.

Mystacides longicornis L. Ringerike. — Ny for faunaen.

. Hydropsyche angustipennis CurY. Ödemark. For kun fra

Sydvaranger.

. Phaiulopotamus montanus DOoNov. Lödingen, Hammerö.

Wormaldia (subnigra M'L.?). Et tvivlsomt ekspl. fra Ringe- rike. Slegten er ny for faunaen.

. Neureclipsis bimaculata L. Ödemark.

. Plectrocnemia conspersa Curt. Hatfjelddalen, Tysfjorden. . Polycentropus flavomaculatus Pict. Ödemark, Tysfjorden. . Cyrnus flavidus (Kor.) M'L. Ödemark.

. Rhyacophila- nubila ZeTT. Aal, Ringerike, Hatfjelddalen.

B. Planipennia.

. Panorpa germanica L. Vefsen.

» communis L. Lier. Eksemplarerne staar ifig. MOR- TON ner vulgaris IMH., dog uden fuldt saa sorte teg- ninger. Ganske samme form samledes av MORTON ved Domaas og Seterstöen (Glommen), mens »the ordinary communis was absent» (MorT, 1. c.). Rhaphidia xanthostigma SCHUM. Botne, Porsgrund, Vefsen. » ophiopsis L. Porsgrund, Lier. Sisyra fuscata F. Ödemark. Sialis lutaria 1. Ödemark, Skien, Ulefos, Ringerike, Fre- drikstad, Hol i Hallingdal (reg. alp.), Hammerö. >» fuliginosa. Ulefos (unicum). Chrysopa vulgaris ScHNeib. Kristiania, Botne, Skien.

Ä d

96

" ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

9. Chrysopa perla L. Ulefos, Porsgrund, Vefsen. 10. Hemerobius marginatus STEPH. Aal, Lerdalsören, Tysfjor-

Ifa » 2 » MAD: » TA: » TIS » 16. » De » 18. »

I0-—20. >»

den, Hatfjelddalen.

lutescens F. ”Trondhjem.

Mortoni M'L. Kristiania, Tysfjorden, Hammerö. concinnus STEPH. var. guadrifasciatus. Hatfjeld- dalen.

orotypus. Terdalsören.

nitidulus F. Ulefos, Tysfjorden.

stigma STEPH. Porsgrund, Hatfjelddalen. nervosus F. Bergen, Lavik, Skien, Botne, Hval- öerne, Aal.

humulz 1. Skien, Botne, Porsgrund, Kristiania, Hatfjelddalen, Vefsen, Lödingen, Langöen (Ve- steraalen).

Vefsen, Hatfjelddalen. — MOoRr-

pin STEPH. ET SE RS TON: er. tilböleligs til Satlanse

AtKoAORSTNE RE Ed | disse to former for en art.

21. Micromus paganus L. Aal, Lerdalsören; Vefsen, Hatfjeld-

PAAG »

dal, Tysfjorden, Hammerö.

aphidivorus SCHRK. Kristiania, Lerdalsören, Ule- fos, Vefsen og Tysfjorden.

97

CHELONETHI FROM CAMERUN IN WESTAFRIKA EOLLECIKENEBY CDERVYNGVE SJOÖSKEDES

BY

ALBERT JULLGREN.

Chelifer GEOoFFRoY 1763.

Chelifer (Atemnus) Sjöstedti n. sp.

The whole body very brilliant. Cephalothorax and abdominal segments very dark brown, the ventral segments pa- ler. Pedipalpi blackish brown. Cheliceres more or less testaceous. Legs yellowish brown.

The breadth of the cephalothorax is a little more than two thirds of its length. The front is rounded, a little truncated in the middle. There are no distinct transversal furrows, but when the specimen is dry, two fine transversal black stripes are visible through the chitinous skin and above the second of them there is a shallow impression.

The surface is smooth Entomol. Tidskr. Årg. 22, H. 2 (1991). I 7

98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

and has no or only some few and very fine wrinkles or strix and is thinly clothed with comparatively long simple hairs. Length I.6. MW, DreadthöT an

Eye-spots two, situated at the base of the pedipalpi.

The dorsal segments of the abdomen smooth or very fine wrinkled. All nearly entire or some of the segments in the hind part (not the last one) divided by a fine longitudinal middle-stripe. All segments at the hind-margin with a row of comparatively long simple hairs situated on a small pale testaceous spot. The hairs of the last segment very long and fine.

Cheliceres very long. Galea very long and slender, at the apex with 6 very small teeth (conf. the fig. 2). Fla- gellum consists of three setx, the first one is the grea- test and has on its foremost edge about 6 teeth, the three first ones much smaller.

Pedipalpus of considerable thickness, about as long as the body. Cox& smooth,

thinly clothed with long fine simple hairs. Trochanter about as long as broad with the inner contour slightly convex; the outer side with two very era large tumuli. Femur comparatively short, pedicella- ted, a little more than twice as long as broad; the inner contour is first straight, then a little concave; the outer contour is convex and more so in the lower part of it. Tibia about as long as the femur, distinctly pedicellated, with both sides con- vex. Manus as long as tibia, more long than broad, longer than the a little curved digiti. All joints clothed with short or long very fine simple hairs and the chitinous skin is very finely

punctuated.

Measurements of the joints of pedipalpi.

II III IV Na Vb Tength «cl o-Re oc FAN 0,60 MmM.; 1,24 Min.; I,20 MM.; 1,20 MM.; 0,90 MM. Breath oas on NASA Ojs2 >» (ÖS 5 (ONA 0,82 »

Legs with long simple hairs. Claws unarmed. Length of the body 6—38 mm. Breadth 1,2-—2 mm.

Of this, for the science new, species I have examined a

2

TULLGREN: CHELONETHI FROM CAMERUN. 99

great number of specimens all collected at Itoki in Camerun by DIS YNGVE. SJÖSTEDT:

This species is without doubt one of the largest and most beautiful ones of all. Of another reason this species seems to me to be of a great systematic interest. The genus Åtemnus has been characterized by having no transversal furrows on the cephalothorax. This is the most important characteristic by which this genus differs from the gen. Chelifer. As mentioned above a low impression above the second furrow is visible on the fullgrown specimen, when the body has been moistened, and when it is dry two very fine blackish stripes signify the furrows, but — however — there are no veritable furrows. On a young specimen the first furrow is comparatively distinct, but the second furrow is not visible. By these facts it is evident that the genus Atemnus CANESTR. is so closely related to the genus Chelifer that it is not to be regarded even as a subgenus (conf. BALZAN, Chernetes (Pseudoscorpiones). Ann. Soc. Ent. Fr. T. 60. Paris

1891, Pp. 499.)

Chelifer camerunensis n. sp.

The body a little brilliant. Cephalothorax dark reddish- brown. Dorsal segments olivaceous-brown. Pedipalpi very dark brown. <Cheliceres yellow-brown. Legs yellowish.

Cephalothorax is much longer than broad, rounded in front and a little truncated. The sides slightly divergent backwards; the hind-edge straight. The first transversal furrow very deep, procurved at the ends. In the middle the cephalothorax has a shallow longitudinal impression. The second furrow indistincet but the cephalothorax a little transversally impressed. The surface is granulated and has some few short simple hairs espe- cially in the foremost part. Length 1,32 mm.; breadth 1,1 mm.

No eyes.

Dorsal segments of abdomen finely reticularly granulated. The length-furrow most visible in the hind-part of abdomen.

The hind edges of the segments with a row of short com- paratively thick hairs. The hairs of the last segment very long and slender.

I 00 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Cheliceres long. Galea (conf. the fig. 4) very long and slender, at the: apex withis. very small teeth. I have not seen the flagellum.

Pedipalpus of considerable thickness, longer than the body. Coxe&e dull, thinly clothed with long fine simple hairs. ”Trochanter longer than broad with the

inner contour slightly convex; the outer one strongly

Fig. 4. tuberculated and on the upper side a large conical

a little pointed tumulus. Femur comparatively short, pedicellated, a little more than twice as long as broad; the inner contour convex at the apex a little concave; the outer contour more convex, in the middle flattish. Tibia about as long as the femur, convex, on both sides. Manus a little thicker than the tibia, slightly convex on both sides, longer than the curved digiti. All joints more or less granulated and clothed with simple or | sometimes very little toothed hairs.

Measurements of the joints of pedipalpi.

II III IV Va Vb T5enethas ost SEAT IgE Tee 0,62 MM; I;22 MM;;. I, MN; 13 mmjjOge mm: IBreadthe.-doc-26 950 SST NNE O,48 >» O55Ör AL OSS 0,72 >»

Legs with long simple hairs. Claws unarmed. Length of the body. 3,6 mm.

One single specimen from Camerun, collected by Dr. YNGVE SJÖSTEDT.

Chelifer Simoni BaALZAN 1. c. 1891.

Of this species — formerly found in Sierra-Leone — one single specimen is captured in Camerun.

Chthonius C. KocH 1843.

Chthonius sinuatus n. sp.

The body a little brilliant. Cephalothorax and abdominal segments pale yellow-brown, the ventral segments paler. Pedi-

4

TULLGREN: CHELONETHI FROM CAMERUN. IOI

palpi yellow-brown. Cheliceres of the same colour. Legs pale testaceous.

The length of the cephalothorax nearly equal with its breadth. The front-edge broadly truncated, in the middle a little impressed or sinuated. 'Ihe sides parallel, a little inelined before the eyes. The chitinous skin is finely granulated and is very thinly clothed with comparativelv long simple hairs, longest near the front-edge. Length o,, mm.; breadth o,46 mm.

Eyes four, distinct; the front-eye a little more directed for- wards; the interval between them as long as the diameter and the distance from the anterior margin of cephalothorax nearly as long.

Abdomen elongate; the dorsal segments smooth with a row of comparatively long hairs in the hind-edge.

Cheliceres comparatively large; the digiti at their inner edge with some short but strong teeth. The movable digitus has no tooth or prominence on the outer edge at the head. Flagellum consists of 4 or 5 long sete of ordinary structure.

Pedipalpus slender, about as long as the body. Trochanter a little longer than broad; the inner contour slightly convex. Femur not pedicellated, the contours nearly parallel, the inner one first a little inclined then nearly straight, the outer one convex then straight, at the apex slightly convex; Tibia of ordinary shape. Manus a little shorter than digiti, a little more convex at the inner contour. Digiti very little curved. All joints clothed with simple hairs. Those of the femur are short and a little adpressed on the outer side and nearly thrice as long on the inner side.

Measurements of the joints of pedipalpi.

II III IV Na Vb Hf area jap Se CSA SENS SE 0,19 MM.; 0,5 mMM,;; 0,26 MM.; 0,34 MM;; 0,42 MM, IDLE AE ee oa I ar or dE Ojv14 > Ojr4 oo» (OF RS [003 »

Legs with long simple hairs.

Iengtnyofithe body (cis, mm.

One single specimen is captured in Bamerun by D:r YNGVE SJÖSTEDT.

Upsala, March 20, 1901.

— Ren

5

102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

ON IXODES VARENICOLIPETEIwW ARD: BY

ALB. JTULLGREN.

From his travel to the Caspian Sea in the summer of 1899 Mr E. LÖNNBERG, Ph. D., Docent at the University of Upsala, brought home some ixodid&, captured in the same place where E. EICHWALD found his species Ixodes arenicola, viz. on the little island of Svjätoi, situated immediately to the north of the penin- sula of Mangischlak in Transcaspia. The species occured in great number on the sandy beach. The description that EICHWALD has given in Zoologia specialis 1. II, Viln&e 1830 and in Fauna Caspio- Caucasica, Petropoli 1841 is, as known, so incomplete that it is hardly decidable to what genus Ixodes arenicola 1s to be refer- red. Thus it is very probable that the specimens found by Mr LÖNNBERG may belong to the Fichwaldian species. There is nothing to make this supposition unlikely. On the contrary, the locality being the same, the probability of the hypothese might be next to proved.

In his excellent work »Revision de la famille des Ixodidés 3e Mem.> (Mem. de la Soc. zool. de France Ior2serögo)np: 165 G. NEUMAN mentions JZ. arenicola EICHW. among species unknown to him. Being submitted to a nearer examination, the species brought home by Mr LÖNNBERG, turned out as be- longing to Hyalomma egyptium (LIN.), why, most probably, the name of Ixodes arenicola EICHW. may be put among the syno- nyms of that species.

qv

103

ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Å GRAND RESTAURANT NATIONAL

DEN 23 FEBRUARI 1901.

Sedan protokollet från föregående sammankomsten som van- ligt upplästs och godkänts, anmälde ordföranden, prof. AURIVIL- LIUS, att Föreningens hedersledamot af första klassen baron E. DE SELYS LONGCHAMPS den 11 dec. 1900 aflidit, och valdes på styrelsens förslag till hedersledamot af samma klass Ministerial- rath E. BRUNNER VON WATTENWYL 1 Wien. Till ledamöter af Föreningen hade styrelsen sedan sista sammankomsten invalt läro- verksadjunkten fil. kand. E. WETTERHALL i Helsingborg och e. o. läroverksadjunktén fil. lic. K. BoHLuin i Stockholm.

Vidare anmäldes, att utförliga reseberättelser inkommit till styrelsen från Föreningens båda vandringsstipendiater under 1900. För innevarande år beslöts att utdela ett vandringsstipendium å 60 kronor.

Revisionsberättelsen för 1900 föredrogs af grosshandlare K. KNUTSON, och godkändes revisorernas förslag om full och ovill- korlig ansvarsbefrielse åt styrelsen och kassaförvaltaren.

Fil. kand. EINAR WAHLGREN höll första föredraget för afto- nen, hvilket handlade om »Collembolernas systematik». Sedan deras förekomstsätt och utbredning samt den historiska gången af deras systematiska beskrifning behandlats, ingick föredragan- den på en noggrann redogörelse för deras släktskapsförhållanden såväl inbördes som uti närmast stående, andra leddjursgrupper. Härvid berördes de mest bemärkansvärda egendomligheterna i Collembolernas organisation. Såsom en intressant öfvergångsform

inom deras grupp framhölls särskildt det nyligen beskrifna släktet Megalothorax.

104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19001.

Föredraganden anslöt sig af flera grunder till det allmänna omdömet, att, då andra vinglösa insekter kunde anses härstamma från vingade former, så vore däremot gruppen ÅApterygota, hvar- till Collembolerna hörde, primärt vinglösa.

Jämte belysande teckningar förevisades typiska former för de skilda underafdelningarna inom Collembola.

I sammanhang med föredraget yttrade sig undertecknad.

Doktor YNGVE SJÖSTEDT höll därefter föredrag om »Orthop- terernas yttre och inre organisation». Han hade på riksmuseets entomologiska afdelning just afslutat bearbetningen af Locustider, hemförda från Kamerun; Mantider, Phasmider och Gryllider där- ifrån hade han förut bearbetat. Under föredraget skildrades nä- ringskanalens och generationsorganens byggnad, vingarnas succes- siva tillväxt, hörselorganets varierande beskaffenhet, ljudapparaten 0. s. Vv. hos dessa insekter. Synnerligen väl är denna senare ut- vecklad hos en mycket stor afrikansk Acridiid, hvars hane genom nämnda apparats komplicerade byggnad kan frambringa tre olika slags skarpa ljud.

De båda grupperna af gräshoppor — Acridiider och Locu- stider — äro vidt skilda med hänsyn till hörselapparatens bygg- nad. Hos de förra är den belägen på första abdominalsegmen- tets sidor, hos de senare på främsta benparets tibier.

Härefter lämnades en allmän öfverblick öfver de olika orthoptergruppernas karaktärer, hvarvid föredraganden särskildt uppehöll sig vid Phasmiderna, »vandrande blad» och »vandrande pinnar», hvilka genom sin likhet med blad och kvistar i naturen äro mycket svåra att upptäcka och därigenom hafva ett godt skydd mot sina fiender, samt vid de rofgiriga Mantiderna, hvil- kas utveckling beskrefs.

Föredraget illustrerades af teckningar och af orthopterformer, hvilka hemförts från Afrika eller erhållits från andra länder. I sammanhang med detsamma yttrade sig prof. AURIVILLIUS.

Till besvarande af en förfrågan från doktor C. NYSTRÖM meddelade byråchefen J. MEveEs, att Domänstyrelsen till Kongl. Maj:t inlämnat förslag till åtgärder mot »nunnan» för innevarande år. Vid de tvänne stora »nunnehärdarna» vid Virå och Björk- sund kunde fjäriln, glädjande nog, ej sägas hafva spridt sig. Inom områden, som utgjort »svagare härdar», och där man på

2

TRYBOM: ENTOM. FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE 23 FEBR. 1901. I05

grund af »nunnans» ringare antal ej i fjol kommit att limma, hade hon undgått den eljest ej minst genom limningen påskyn- dade toppsjukan. Den tendens, »nunnan» där visat att sprida sig, skulle man nu äfven motarbeta på samma sätt som vid de starkare härdarna.

Äfvenledes med anledning af doktor C. NYSTRÖMS förfrågan meddelade doktor YNGVE SJÖSTEDT, att »löfskogsnunnans» upp- trädande för denna gång säkert kunde anses stäfjadt i Blekinge och Småland, där man bekämpat henne. Det jämförelsevis min- dre antal ägg, som blifvit kvar efter utrotningsarbetet, hade ej

HD) gifvit upphof till flera larver, än att parasiterna — steklar och flugor — väl hade rådt på dem. På Öland i trakten midt emot

Kalmar hade »löfskogsnunnan» senaste året spridt sig i de vid vägkanterna växande pilarna, dock ej i skogsdungarna eller till den grad, att man där ännu hade anledning företaga något sär- skildt utrotningskrig mot henne.

Filip Trybom.

Revisionsberättelse för år 1900.

Undertecknade, som vid Entomologiska Föreningens sammanträde den 14 sistlidne december utsågos att revidera räkenskaperna för år 1900, få efter verkställdt uppdrag afgifva följande berättelse.

Ställningen i allmänna kassan utvisas af följande öfversikt:

Debet (NI ER ras a VAR Ke dS | YEAR INSE TANT SE NE ANS (OR RR UN NE 830: 90 Inkomster: BRDUTES SAFALSAfOTtteN Or 1000. opoeosoccocsperses oss EE 1,716: — Statsanslag för utgifvande af »Uppsatser i praktisk entomologi> ... 1,000: —

Räntor och utdelning å aktier från A. F. REGNELLS, P. F. WAHL- BERGS, Ständiga ledamöters och ÖSKAR SANDAHLS fonder

(ö07- "r2)samt a kassans egna medel: (935 30).-AIII NAR 790: 48 Behållning å sålda exemplar af Föreningens förlagsartiklar ........ fIIKOS BELERRSENATAter Fur DIDLOTeKe ts som dk as Nea TOO KITE 150: —

Summa kronor 5,598: 41

106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

EKredit. Utgifter : Af 1899 års behållning öfverfördt till OSKAR SANDAHLS fond.....- 500: — Framställandet af årgång 1900 af tidskriften och häftet 10 af »Upp-

satser i praktisk entomolo ger £3s4reers4 Nee NN 2,624: 07 Utsändning af tidskriften till! in och utlandet CSS Eeseeseee ee ONS af Uppbördsköstuader oms os secs sa SAN ENARE nara arr 23: 02 För biblioteket (bokinköp, inbindning, brandförsäkring) oooooooo--- 1,393: 09 För samman kOÖmMStefDA: ooo ooo a sor ser tem ers SAST RKS STENS NN 63: 42 Vandringsstipendier im. om: for /Skolung dom =3- —5ECsrestsRas ee 138: 46 DIVETSC vores nd sb DNE SAS pe are NSI B NE RER 0 IN NN 20:16 Behälnms tll AGÖL- 305050 As AA NA Rea 452: 86

Summa kronor 5,598: 41

Af Föreningens fem fonder hafva två, nämligen A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS fond, under året ej undergått någon förändring. Stän- diga Ledamöters fond har ökats med 100 kronor genom afgift från en ledamot.

OSKAR SANDAHLS fond har vunnit en tillökning af kronor 670: 03, dels genom gåfva af professor AURIVILLIUS kr. 70: —, professor LAMPA kr. 90: — och doktor TRYBOM kr. 10: —, dels genom öfverföring från allmänna kassans behållning från föregående år.

Räntorna från dessa fonder hafva tillgodoförts allmänna kassan till ut- gifters bestridande.

CLAES GRILLS stipendiefond har ökats, dels genom försäljningsmedel för GRILLS » Catalogus Coleopterorum» och LAMPAS »Förteckning öfver Macro- lepidoptera med kr. 35: 65, dels genom gåfva af doktor TRYBOM kr. 15: —, dels ock genom fondens egna räntor kr. 55: 47, eller tillsammans med kr. 100: 12.

Föreningens egendom utgjorde vid årets början:

AR UCESN REGNELCS? förydt a 535 reda Jr rd ITE AN Ar NANG 2,000: — PiOF. NWAEEBERGS fond (rolcsrögfil Jota Ey ee amt Ser AeTeE Breg 2,000: — Ständiga: Ledamöters. fönd-=. su. = s603 Face srtre ee TT Tesa Ares 3,000: — OSKAR -SANDAHIS I fOr Lue 2d os ock åe BoeA U Tree Sure SER UR Sr 5,508: 97 CLAES "GRILLSstipendiefondossr5-fosss teser en ee ANN 1,071: 34 Behallning: i: allmänna Ikassan. <--o-5 Se AASE Erer sa oe ere 830: 90

Samt vid årets slut:

Å. EF. REGNELLS fond (22 fotr torp öste dos see ee SRS ESTNe 2,000: — P; EF: WAHELBERGS fond 0: g deta lp ot ar Asse LSE CARE 2,000: — Ständiga Ledåmöters TOmd:o:= sea tod borean sen dets a SSR AEN NNE 3,100: = OSKAR : SANDAHLS' fOnd<-43goce soc fd 5 tAS ESR BOSS ES BENNET ÖN CLAES GRILLS Stipendjiefond | Fu. s-e0 Sc SS AE green T,17704G Behållning-i allmänna Kassan soco.-— cs 0555 EN Ur ans 452: 86

Summa kronor 14,909: 32

ENELL & KNUTSON: REVISIONSBERÄTTELSE FÖR ÅR 1900. 107

hvarifrån dock bör afdragas återstående skuld till doktor E. HAG- LUND för från honom enligt Föreningens beslut på afbetal- BINGFKOpE en tomologiski ltteratuf ocsce.---cosssrönostde nr 400: —

hvarefter återstår Kronor 14,509: 3

Härtill kommer Föreningens ytterligare betydligt ökade och för För. eningens medlemmar tillgängliga dyrbara, för 20,000 kronor brandförsäkrade bibliotek, åstadkommet dels genom bokinköp, dels ock genom utbyte af ento- mologiska tryckalster med Föreningens korresponderande ledamöter och andra föreningar i utlandet.

Ledamöternas antal var vid 1900 års utgång enligt matrikeln:

IKE GET SIE GAMO ler: Klä, KJASSCH yo osoeso ss se oss area RI 10 D:o 2:a FO PER da dl DAR ÄRE BA (AR 2007 iKorresponderande ledamöter 1 utlandet muhooorooor-seosos-ross= 14

blandisa!: ledamöter, korporationer! mossoocssrpe ooo ssoooseo 4 D:o DELSOT CI fos sera NA STA ARNES NA IA 18 22

Oo . . LJ FRAN

jVAtrsledamöter. i ,Syerige, korporationer = rss sier 10 D:o » PETSONEr! (535 Fa CE Ng ANGER ung 250 260 D:o i Norge, (17 TRE SNUTEN FORTS RADEN EEE få IT D:o i Finland d:0: FA NT. SSR TA 15 D:o Ny lanimnark. dig. / S5-SER nn fn ARR la 6

Summa 340

Af årsledamöterna i Sverige voro 2 befriade från årsafgift.

Allmänna kassans medel voro, i den mån de löpande utgifterna så med- gåfvo, insatta i Stockholms Handelsbank samt därå upplupna räntor tillgodo- förda kassan.

Föreningens värdehandlingar äfvensom den af kassaförvaltaren ställda säkerheten 2,000 kronor i obligationer, äro i öppet förvar hos Stockholms Intecknings-garanti-aktiebolag enligt dess företedda bevis.

Fondernas medel voro vid årets utgång placerade sålunda:

A. F. REGNELLS fond: Eaprerfaktieri, Söderfors, Bruks Aktiebolag «=55 55 2,000: — PET WABLBERGS fond:

gAäpret aktier Söderfors Bruks Aktiebolag jet: drogs risot 2,000: — Ständiga ledamöters fond:

I pref. aktie: 1. Söderfors. Bruks, Aktiebolag: ssroolooooo 1,000: —

Ena SD ALE dÖPOSINHÖNI 4 -ssrrocss-s=sssssbidsbrrNERES 1,500: -—

Stockholms Intecknings-gar.-aktiebolags kapitalräkning 600: — 3,100: —

OSKAR SANDAHLS fond: Hantaktiehanken, deBHOSKkLON b-omsoodeosbdosd solar -4ä=evddddnsad 3,600: — Stockholms Intecknings-gar.-aktiebolags kapitalräkning 2,572: 15

Transport 6,172: 15 7,100: —

108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1901.

Transport 6,172: 15 7,100: — Stockholms Handelsbanks sparkassa -.oocom.c kas Bl rskr a 6: 85 6,179: —

CLAES GRILLS stipendiefond: Aktiebolaget Stockholms Diskontobanks sparkassä....ooooooooooo------ TI TYS AD

Summa kronor 14,456: 46

Vi anse oss böra föreslå försäljningen af Föreningen tillhöriga 5 prefe- renceaktier i Söderfors Bruks Aktiebolag och anföra som skäl härför, dels att ifrågavarande aktier under året 1899 betingat endast 950 kronor pr styck, sålunda 50 kronor mindre än hvartill Föreningen inköpt desamma, dels den omständigheten att genom tillfällig konkurrens emellan 2:ne konsortier, hvilka båda genom inköp af nämnda aktier önska förskaffa sig röstöfvervikt, dessa torde nu kunna realiseras till pris emellan 1,100—1,200 kronor,

Vinsten för räkenskapsåret 1900 har varit obetydlig och utgör endast 0 9 af det föregående årets vinst.

Räkenskaperna äro förda på ett synnerligen redigt och ordentligt sätt samt försedda med tillhörande verifikationer; och få vi på grund af verkställd granskning tillstyrka Entomologiska Föreningen att bevilja Styrelsen full och tacksam ansvarsfrihet för dess förvaltning under år 1900.

Stockholm den 20 februari 1901.

H. G. O. Emnell. Knut Knutson.

ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Å GRAND RESTAURANT NATIONAL

DEN 27 APRIL 1901.

Sedan sammankomsten öppnats, och undertecknad anmo- dats att vid sekreterarens frånvaro för aftonen föra protokollet, med- delade ordföranden, prof. AURIVILLIUS, att Föreningen sedan förra sammankomsten genom döden förlorat två af sina medlemmar, nämligen laboratorn vid Karolinska institutet E. C. H. BoHEMAN och kammarherre J. M. R. BRUMMER å Fröllinge.

Föreningens vandringsstipendium för sommaren tilldelades studeranden vid Stockholms norra latinläroverks öfre sjunde klass

E

SJÖSTEDT: ENTOM. FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE 27 APRIL 1901. 109

E. O. LINDBOM för entomologiska studier å Gotska Fårön. Ett extra, genom enskilda personer och Föreningen bildadt stipen- dium tillföll stud. vid Helsingborgs högre allmänna läroverk, öfre sjette klassen, HELGE ROSÉN, för entomologiska studier vid Im- meln, Oppmannasjöarna och andra ställen i Skåne.

Därpå redogjorde undertecknad för FABRES undersökningar öfver cicadornas biologi.

Cicadorna, ett slags stritar, äro hemipterer, hafva sugande mundelar och ofullständig förvandling d. v. s. öfvergå utan något hvilande puppstadium direkt från larv till utbildad insekt. De lefva af safter, som de suga ur växterna, sedan de i dessas gre- nar eller stjälkar insänkt sina till stick- och sugrör ombildade mundelar. Larverna lefva i jorden, där de suga saft ur växter- nas rötter.

I södra Europa förekomma några arter, af hvilka Czicada ornz och C. plebeja äro de vanligaste och tillika de största, om- kring 30 mm. De hafva fyra väl utvecklade, i det hela vatten- klara vingar, stort hufvud och stora ögon. De lefva som larver fyra år 1 jorden, innan de utvecklas till imago. Vid midsom- martiden framtränga de mogna larverna ur jorden för att kläckas. Låtom oss se till huru detta närmare tillgår.

Vi befinna oss i en af dessa parker, där cicadorna gärna hålla till. Vid den tilltrampade stigens sidor finna vi här och hvar hål af en tummes vidd. Kanterna äro alldeles jämna, ingen jordhög finnes uppkastad bredvid, såsom när en mullvad arbetat sig upp ur jorden, och en närmare undersökning gifver vid han- den, att den omkring 4 dm. långa, nästan rakt nedlöpande gån- gens sidor äro hårdare, tilljämnade och liksom murade, under det att den omgifvande jorden är lös och torr. Nedtill är gån- gen något utvidgad. Allt detta tyder på, att gången ej är till- fällig och endast tjänat att låta larven tränga upp till ytan.

Men huru förklara, att icke den minsta jord finnes uppkastad, oaktadt röret har en rymd af ej mindre än cirka 200 kubem., att väggarna ej rasa ihop, då gången går midt igenom ett jord. eller sandlager, torrt som snus?

Vi stanna för att om möjligt få se en uppkrypande larv, och denna ger oss första nyckeln till gåtans lösning. På ett ställe börjar jorden röra sig, och snart visar sig en stor, tjock larv,

2

I IO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190901.

arbetande sig fram med de kraftiga, till gräfverktyg omdanade frambenen. Snart har han trängt sig upp och visar sig i sin helhet. Men huru förvånade blifva vi ej. I stället för en af den torra jorden dammig larv, såsom vi väntat, se vi en af vat- ten drypande varelse framkomma, liksom om han arbetat sig fram ur ett gyttjelager. Vi fatta med handen den uppblåsta, liksom af vattensot lidande larven och se därvid en klar vätska rinna fram ur dess kropp. Det är denna vätska, som insekten betjä- nat sig af vid uppförandet